Många som passar i det!
Comment
Du är så jävla trött på sociala media. Sociala media är kukfittan med klamydia som bara ställer till med OBEHAG!
Så vad ska DU göra för AMERICA istället? Skaffa RIKTIGA vänner?
HELL NO, gurlfränd!
DU ska läsa serieböcker, bru. Och eftersom du är inne på Mikael Sols homiepage så är du MIN homie och DU har PAGE, men kommer ändå inte in på Collage.
Här är således! Några NYA lekker serieböcker! Som på sätt och viss påminner om den typen av serier JAG gör, och som DU ju GILLAR med ditt faktiska hjärta, darrrrlinng.
Psycho Girl
Av: Agnes Jakobsson
Självbiografiskt om att vara i början av 20-årsåldern, träffa en rätt jobbig snubbe som inte vill commita.
Agnes ritar snyggt och har bra flyt i berättandet och har en bra känsla för språket.
Egentligen kanske den här boken borde heta Psycho Manboy, men framför allt är det sjukt att Agnes namn inte står på ryggen av boken. Steppa upp för era kreatörer, Kartago.
KÖP HÄR! https://www.adlibris.com/se/bok/psycho-girl-9789175153063
Festens charmigaste tjej
Av: My Palm
Självbiografiskt om att vara i början/mitten av 20-årsåldern, träffa jobbiga snubbar, och att själv inte riktigt veta vad man vill göra med livet.
My ritar också snyggt, har bra flyt i berättandet etc, precis som Agnes. En sak som kanske folk kommer vara kritiska mot är bristen på jävligt tragiskt slut, men själv fann jag det väldigt uppfriskande. Boken kom just ut, så det är nog därför bilden till omslaget i skrivande stund inte snurrat ut till bokhandlarna.
KÖP HÄR! https://www.adlibris.com/se/bok/festens-charmigaste-tjej-9789177750406
Det förlorade paradiset
Av: Harry Anderson
Självbiografiskt om att vara i mitten av 20-årsåldern, träffa rätt en fantastisk tjej som inte vill commita.
Harry kanske inte ritar ”snyggt”, men han har en väldigt bra stil som han blir mer och mer slipad på. Det här är hans andra bok, och den är fan jävligt perfekterad. Det märks att han lärt sig mycket efter sin första bok ”Livet är inte alltid Hawaii” och här levererat en solid story. Precis som i mina serier är det en blandning av maniskt skämtande och smärta. Det här är 5 solar av 5. Dessutom i färg!
KÖP HÄR! https://www.adlibris.com/se/bok/det-forlorade-paradiset-9789175152905
Vi köpte en bostadsrätt med en liten gräsplätt till som vår son kan leka på. Till gräsplätten köpte vi en liten gräsklippare utan motor. Den har stått ute över sommaren, men det är ju dåligt för den, så idag köpte vi en plastlåda för att stoppa ner den i. Plastlådan kostade mer än gräsklipparen.
Jag tittade på hur gräsklipparen låg där ensam i sin låda. Som ett lik i en kista.
Jag bad en stilla bön, men började sen tänka på de där gamla kinesiska kejsarna som inte ville vara ensamma i döden, så jag gick och hämtade våra mindre trädgårdsverktyg och några tomma krukor och la ner dem i lådan.
Jag bad en till bön. En mer hoppfull.
Det slog mig att jag här om dagen (igår var det) försökte borra hål i taket med slagborren för att skruva upp två till brandvarnare, men borren hade slutat fungera, så istället hade jag åkt iväg till ett byggvaruhus och köpt dubbelhäftande klisterkuddar som sägs vara superstarka. Jag använde bara fyra av kuddarna, så nu har jag några över. På förpackningen var det en illustration av krokar som de hade hängt hammare och liknande verktyg på. Det slog mig att jag nu måste skaffa sådana krokar så jag kan använda de resterande kuddarna för att sätta upp dem inne i plastlådan, och på de krokarna kan jag hänga trädgårdsverktygen.
När jag tänkt på det började jag tänka på att jag kanske skulle kunna montera in små hyllor också. En liten säng. En kokvrå. Hyra ut lådan till en papperslös. Låta lådan finansiera sig själv. Den kostade ändå 799 kronor.
Jag är rädd för att rita och har varit det säkert sen 2004 eller nåt. Jag vet att jag tyckte om att rita innan jag började på Beckmans, men det var inte skolan som fick mig att sluta gilla att rita, utan det är mer som en tidsmarkör i min tidslinje. Nånstans under de åren så slog Myspace genom och han dö och i samma veva gick jag med i Facebook 2007.
Den sommaren ritade jag hela Till alla jag legat med-boken på cirka 10 veckor, och för att lyckas med det (i normala fall tar det en tecknare oftast en till två dagar att göra en seriesida som är färdigtuschad) var jag tvungen att skala bort allt överflödigt i bilderna, för att spara tid. Min inspiration var även filmen Dogville av Lars von Trier, som har en väldigt avskalad scenografi.
Jag hittade ett förenklat sätt att teckna på som gjorde det möjligt att rita en sida på en timme, men priset jag betalade var att jag helt enkelt blev sämre på att teckna och räddare för att försöka träna upp det jag förlorat.
Social media kan verkligen äta upp all ens tid och motivation. Det är lätt att bara luta sig in i det och så har några timmar gått och man har inte gjort något vettigt, fast man under tiden man gjorde det fick en falsk känsla av att bidra med något.
Nu finns det ingen ekonomi i att lära upp mig i tecknandet igen. Allt färre plattformar publicerar serier som är vältecknade och välbetalda. Kanske kommer det att ändras i framtiden, men jag har svårt att se det.
Att ha familj och heltidsarbete underlättar inte saken. Men kanske borde jag hantera det här som när jag ville spela Fallout 4. Jag la en timme några kvällar i veckan efter att barnet hade somnat, men absolut inte mer tid än så.
Den senaste tiden har jag suttit och tittat på intervjuer upplagda på Youtube på många av mina hjältar från tonåren. Tecknare som Jim Lee, Todd McFarlande, John Romita Jr etc, och det är nåt med sättet de tecknar på som får det att kännas som att det de gör kan man själv göra bara man jobbar på. Precis som att man tillslut kan springa maraton efter maraton bara man konditionstränar regelbunden länge innan.
Nu är problemet med motivationen kanske också lite att jag inte vill bli superhjältetecknare, men nånstans kanske jag skulle vilja kunna teckna som Daniel Clowes eller Adrian Tomine.
Idag finns det en massa fuskprogram och 3D-modeller etc man kan använda sig av för att verka bättre än vad man är, men jag känner att de även begränsar vad man kan göra, i förhållande till vad man kan göra med penna mot papper. Plus att jag är otroligt långsam och skakig på att teckna digitalt. Jag måste zooma in så att ett öga som i tryck blir 3 millimeter täcker hela skärmen och att rita så mycket större tar ju mycket längre tid än att rita något som är 3 millimeter.
Men som med min bristande motivation till att börja träna så har jag egentligen samma lösning för tecknandet.
Det vill säga, jag ser till att bli rik och anlitar en PT/personlig teckningslärare som tvingar mig att träna och rita varje dag.
Jag åker mycket tåg och hade tre timmar att slå ihjäl på en av dessa resor. Så eftersom Justice League hade släppts på Netflix, så tänkte jag, ”Hey, det där är ju en film jag i vanliga fall inte skulle vilja se, men de filmer jag i vanliga fall vill se brukar innehålla nakenhet, och de är ju olämpliga att kolla på när det sitter en tant i sätet bredvid mig så bäst att ta nåt som corporate America filtrerat från allt anstötligt”, men o’boy o’boy vad jag hade fel!
För det var en mycket våldsam film! Massor av rymdinsekter-insektsgubbar blev dödade.
Statens Järnvägars wi-fi låg dessutom nere, så när jag åkte genom tunnlar (I’m looking at you Hallandsåsen!) blev det välbehövliga avbrott i filmen för reflektion över vad jag håller på i mitt liv. Överlag, varför kände jag ett behov av att förklara varför jag ens kollade på den här filmen? De flesta av er kommer ändå anta att jag gillar superhjältefilmer för att jag tecknar serier, lite som att många antar att jag gillar tecknad film, fast det är något av det mest tråkiga jag kan tänka mig att kolla på. ANYWAYHOWS!
Storyn är att DC/Warner Bros vill upprepa samma succé som Marvel/Disney haft med Avengers, så de drar ihop ett gäng av sina superhjältar som är medlemmar i Justice League (of America?? Lagens Väktare, hette de väl på svenska, back in the day?) för att göra en fet block buster och sen skratta hela vägen till banken. Vilket de kanske gjorde, vad vet jag! Jag är ingen ekolog.
Precis som i Avengers så är det ett gäng energie-grejer som om skurken får tag på alla så kommer världen gå under. Skurken heter Torleif och har stora horn och är gjord i datorn. Han har ingen personlighet, utan är lika grå som han ser ut. Jag fattar inte varför man inte är intresserad från filmbolagens håll att göra intressanta skurkar, vars agenda man köper. Ge dem personlighet och en vettig anledning till varför de gör som de gör.
I alla fall, superhjältarna i filmen är Ben Affleck, Wonder Woman, en cyborg och Flash. Flash är väl den av figurerna som är mest intressant, även om hans syfte mest är att agera komisk lättnad eftersom han verkar vara inom autismspektrat och det är ju superkul när folk med asperger har svårt i sociala situationer. Sociala situationer som att nu blir en massa människor dödade av rymdinsekter och hur hanterar man det. Igenkänning från vardagen, helt enkelt!
Just ja, Stålmannen återuppväcks i slutet (och slutet pågår i ca 40 minuter…), men det är inte en spoiler utan företagsekonomi.
Kanske var det för att jag såg filmen på en iPhone 5S, men många gånger såg skådespelarna väldigt inklippta i datamiljöerna, vilket är ett minus i en film vars syfte är att vara ett visuellt fyrverkeri, eller så kanske det har att göra med att filmen är gjord för 3D och jag såg den i 2D. Dessutom, varför ska alla DC filmerna vara så förbenat grå? Släng in lite färg.
Vad hade jag önskat att se? Mer rotade rollfigurer, både när det gäller de onda och de goda. Mindre ”jorden kommer gå under-story”. Ingen Ben Affleck. Ett annat manus. Och att filmen var max en timme och fyrtio minuter lång.
Summering: Jag vill ändå vara RÄTTVIS mot Justice League så jag ger den 2 solar av 5 möjliga.
Se den kanske på en iPad.
Så vad tycker du? Har du sett Justice League? Lämna en kommentar i kommentarerna och glöm inte att smasha like-knappen!
Jag drömde att jag hade kommit i lag med maffian. Av nån anledning dödade jag två av deras medlemmar som var nån form av mellanbossar. Efter det blev jag sjukt nervös för att de andra skulle få reda på att det var jag som låg bakom morden och att de skulle ge mig betongskor och dumpa mig i oljehamnen för att kolla på fiskarna.
En av ledarna (tänk Sopranos och Maffiabröder) bjöd hem mig till sig och vi satt och umgicks i hans vardagsrum. Beige soffa, ljusbeigea tapeter. Allt annat i sepiatoner. Hela tiden tänkte jag att han visste att jag var skyldig, eller att jag skulle bryta ihop och erkänna.
Men rätt snart insåg jag att jag är ju jag, och att de tyckte att jag var en nörd som aldrig skulle kunna vara kapabel till att ha ihjäl nån annan, allra minst de där två tuffingarna. Jag var helt utanför deras radar fast jag var mitt framför näsan på dem.
Jag gick ut för att ta en cigg och befann mig plötsligt i en gränd mellan några nedgångna New York-hus.
Ett gäng prostituerade och narkomaner som bodde intill gjorde mig sällskap.
De var oroliga för mig, och en av dem sa, ”Micke, du är inte gjord för det här hårda livet. Och ditt språk … orden du använder nu … Maffians inflytande på dig är inte bra.” De var alltså mest oroliga över att jag hade börjat svära mer än tidigare.
På kvällen rånade jag en värdetransport.
