Många som passar i det!
Comment
Hej nationen. Okej okej, jag har jobbat helt hemifrån som så många andra nu under pandemin. Ärligt talat så har jag jobbat hemifrån i flera år, men varit på kontoret två till tre dagar i veckan.
Jag bor ungefär tre timmars tågresa från vårt kontor, så det har under åren blivit en hel del pendlande, men det har fungerat rätt bra.
Jag jobbar ändå främst med frilansare och andra företag som sitter på helt andra ställen i Sverige eller i världen, så mitt faktiska behov av att vara på arbetsplatsen är minimal, annat än den rent sociala aspekten. Jag är en så kallad självgående medarbetare. En av de bästa i landet. Ja, ni fattar. Det är ingen slump att jag kallas Kingen.
Är jag på kontoret två dagar så åker jag dit på morgonen dag 1 och så hem efter jobbet på dag 2, så jag är i princip bara borta en kväll från familjen de veckorna. Så klart inte optimalt, men vi flyttade till annan ort för att min fru fick ett jobb här.
Att jobba hemifrån är således inget nytt för mig, och tidigare i mitt liv har jag varit frilansare med hemmakontor.
Den här senaste extremvändan med hemmakontor rullade på rätt bra den med. Jag var inte på vårt kontor en enda gång sen mars, fram tills för nån vecka sen då jag var där två dagar. Och det var efter det jag började få problem.
Isoleringen var något jag hade vant mig vid. Den var till och med rätt skön. Det var härligt att vara med min familj varje dag. Det var skönt att slippa sitta på ett tåg kl 05:00 på morgonen. Och jag sparade tusenlappar varje vecka som vi sen köpte en finare kyl och frys för.
Men så var jag där på kontoret och det var som att ingen tid hade gått. Som om jag hade varit borta max två dagar. Jag snackade skoj med mina kollegor. Frågade hur de hade det. Åt lunch tillsammans, men med avstånd mellan oss (inte bara det vanliga psykiska, utan nu även fysiskt LOL).
Och efteråt började jag sakna att vara där. Att åka till staden och uppleva den där pulsen folk snackar om. Att känna malmövinden i mitt hår.
Eller Gud och Gud. Jag är ateist sen några år tillbaka och tror på vetenskap och den typen av nonsens.
Således är jag absolut inte religiös, även om jag saknar riterna som ingår i organiserad trosutövning. Att elda saker. Att doppa sig i vatten. Att sjunga i kör.
Att ha barn är det närmsta en religös tillvaro jag har.
Riktiga kristna älskar ju sin Jesus mer än sina egna barn och att älska sitt barn är den största kärleken. En annan är viktigare än en själv. En annan än jag är Jesus. Eller Gud för den delen.
Så han sitter där i soffan och kollar på Barbapappa och jag säger lite skämtsamt att jag och Barbapappa har samma kroppsform. En rosa klump även känd som dadbod. Vi fick den kroppen vi sådde.
Det finns en liten badsjö nära där vi lever. På varma dagar samlas vi pappor och mammor där som valrossar. Irrar lite lojt bakom barnen så att de inte drunknar. Ibland är det till och med lite varmt i vattnet och om jag kisar med hjärnan så kan jag inbilla mig att sjön är floden Jordan.
Döp mig och låt mig födas på nytt i anden. Föräldraskapet.
Innan var jag bara en rotlös pojke som inte hade någon plan bortom helgens one night stand och de dimmiga golgatavandringarna genom nattens Köpenhamn. Från bar till bar och famn till famn.
Vattnet renar. Ur kvinnan steg sedan sonen upp likt Pallas Athena ur Zeus huvud och jag föll ner på knä.
Att vara farsa är att vara en tjänare, en följare och en lärjunge. En församlingsmedlem i familjens kyrka. Varje rum i lägenheten ett heligt rum.
IKEA-lådorna med plastdinosaurier och hajar är altare vi fyller på med än mer plastdjur. I ett av vardagsrumshörnen har en afrikansk savann bildats.
Jag behövde en stund för mig själv. Andas ut. Med en god bok. Det finns många goda böcker. En del godare än andra. Jag lägger ingen värdering i det. Det finns böcker för de flesta. Mein Kampf för nazisten och bibeln för den kristne. Motsatser.
Var på den här skalan passar då Sigges bok Livets små njutningar in? Mitten så klart. För det är så vi väger saker. Mot ytterligheterna och allt väger lika på båda kanterna och så hamnar resten i mitten.
Trots detta kan jag inte låta bli att beröras av Sigges ord. En man som har upplöst sig själv. Var börjar Sigge och var slutar Eklund? Är han den han utger sig för att vara i pods, TV-shows och social distancing media?
Jag känner igen mig. Länge visste jag inte vad som var på riktigt i mitt liv. Låg ni bloggläsare med mig, människan Mikael Sol, eller bloggaren?
En god vän till mig. Ja, jag har flera. En del godare än andra. På en skala mellan Hitler och Jesus hamnar hon i mitten. Någon annan plats finns inte.
Vi satt på en av stans mer sjaskiga syltor och drack päroncider. Evita Perón,.
Gråt inte för mig Argentina. Sanningen är att jag aldrig lämnade dig.
Eller så.
Hon sa att med mig kunde ni vara gränslösa i er sexualitet. Göra det där ni fantiserat om, men aldrig skulle göra med någon som fanns på riktigt.
Kanske var det så. Kanske gör ni inte de där sakerna med de där männen ni senare gifte er med. De ni skaffade barn och bolån med. Men de klär i sina pullovers från Dressmann och sina kalsonger från Tiger of Sweden. Doft av Kalven Klein.
Var jag bara en av livets små njutningar? Som att kissa i vattnet när man badar badkar?
Men boken då för helvete.
En bruten man. Ligger och fiskar krabbor naken på en klippa. Han har erektion men låter den bero.
Krabban slängs levande ner i den kokande kitteln. Byter färg till röd.
Vi förstår symboliken. Krabban är Sigge. Han, född i borgerligt hem, sen rest runt i världen. Sett fattigdomen i Calcutta. Orättvisorna i Sydafrika innan Apartheidsystemet föll. Straffarbetarna i Gulag under Stalins tid. Det var där han blev demokratisk socialist.
En av de andra små njutningarna. Att krama en gatuhund i Caracas gränder. Viska i dess öra, ”Allt kommer att bli bra min vän. Just nu får du 10 % rabatt och 100 kronor att spela för på Casino Bingomatch. Slå bara in koden sigge_siggelito”.
Jag kan rekommendera Livets små njutningar innan döden tar oss. Den är lättläst och spännande.
Finns på Storytel. Ej sponsrat inlägg, men det finns säkert nån rabattkod där ute.
Eller köp här https://www.adlibris.com/se/bok/livets-sma-njutningar-9789178091539
Författare: Sigge Eklund
Upplaga: 1
ISBN: 9789178091539
Språk: Svenska
Vikt: 218 gram
Utgiven: 2020-07-31
Förlag: Brombergs
Antal sidor: 109
Just nu pågår en brinnande epidemi. Jag pratar inte om Covid-19. Nej, det är en insekt som plötsligt spridit sig otroligt snabbt och i stor mängd.
Eller snabbt och snabbt. I våras när maskrosorna blommade för fullt var jag i ute i vår trädgård mer eller mindre varje kväll och grävde upp ogräs med så mycket av rötterna jag kunde komma åt. Och vid varje rot hittade jag harkranks-larver. Att harkranksmagedeon skulle komma var väntat, således.
Men jag hatar inte harkrankar. Jag tycker att de är gulliga. De är lite av insektsvärldens Jar Jar Binks. Skrangliga, väldigt liten kroppskontroll, men i grunden harmlösa. Och det är en komplimang. Star Wars episode I: The Phantom Menace är ett underskattat mästerverk som vågade gå mot nostalginormen och bröt ny mark.
Vad som skrämmer mig är det gränslösa hatet dessa stackars fumliga flygfän utsätts för på sociala medier, men även i svenskarnas hem. De slås ihjäl som om de vore de simpla mygg de är släkt med.
Det läggs ut bilder på Instagram där de beskrivs som äckliga och vidriga. Lokala kommunala SD-pampar pratar som vanligt om utrotning.
När vi står upp för insekter, för vi inser att det är viktigt med biologisk mångfald för att vår natur ska fungera, så möts vi av urspårad semantiska inlägg istället. Det är som att ingen rasist vill bli kallad rasist, utan måste tramsa runt med att fråga vad rasism är och sen underkänna vad det är när man förklarar det för dem, men i det här fallet om vad harkrankar bör kallas för på svenskar.
”Harkrank?! På min tid sa vi n””””bollar, jävla t”tt”re, l”der och pappa l”ngb”n!”
”Pappa L”ngb”n? Är du helt sjuk i huvet, ditt CP? Det är bara L”ngb”n!!”
”CP är inget skällsord!”
Men oavsett benämningen, precis som om man ska få säga N-ordet eller inte, så finns hatet kvar där i bottnen.
Och det anstår inte oss år 2020.
Vilka Star Wars-filmer en gillar kan verkligen göra folk sjukt sura och dessutom har stora delar av fandom tagits över av incels. Sjukt tråkigt, så klart och otäckt banalt hur populärkultur idag kapas för att göra politiska radikala glidningar högerut i blink-blink-gråszonen där man gömmer sig bakom semantik, ”Vadå, jag har inte sagt något misogynt” etc.
Störigt och potentiellt farligt för demokratin när diskursen banaliseras.
Nu gillar jag ju populärkultur och särskilt Star Wars. Jag gillar också något annat som ägs av Disney, nämligen Marvel. Marvel-filmerna framhålls gärna i kampanjen mot Lucas films VD Kathleen Turner (kvinna) som så mycket bättre, och att Kevin Feige (man) är en mycket bättre filmproducent, med UNDANTAGET för Captain Marvel (kvinna) som en film som hatas av samma fandom som hatar de nya Star Wars-filmerna med Rey (kvinna), och Rose (kvinna), vars skådespelare blev så hårt ansatt i social media att hon inte kunde ha kvar sina konton. Alltså, det är inte skådisarna som bestämmer hur filmerna blir …
I alla fall, hur står då sig Marvel-filmerna? Är de verkligen bra? Jag är uppvuxen med serierna och har dessutom Spider-Man tatuerad på min ena axel, SAMT har jobbat med flertalet Marvel-tidningar i mina dar (samt DC, men vi behöver inte nämna DC på min blogg om vi inte pratar om Vertigo eller Watchmen). Okej, vi kan nämna DC lite grand, och det är Aquaman-filmen (man) som fandomet framhåller som så mycket bättre än Captain Marvel, trots att den är en långtråkig osammanhängande CGI-gröt.
För att göra det här mer som en Watchmojo-youtube-video, tänker jag inte komma till själva Marvel-listan ännu, utan börja med Star Wars-listan för att värma upp er och för att ge er nån form av uppfattning kring den korrekta kvalitetsordningen (kvalitet är ett vagt begrepp. Här handlar det mer om rätt känslomässiga uppskattning av de olika filmerna, därför kan en film med högre betyg komma längre ner på favorit-skalan, så twittra mig inte om detta).
STOPP STOPP! Vi börjar med The Mandalorian, för den listan hade jag redan lättillgänglig, och jag vill att min blogg ska vara just lättillgänglig.
Mandalorian säsong 1-betyg
Avsnitt, betyg
1, 9
2, 9
3, 9
4, 4
5, 7
6, 8
7, 9
8, 10
(lite inkonsekvent att använda en 10-gradig skala för The Mandalorian, men det passar sig bättre av nån anledning)
Som ni ser så var det en rätt stabil säsong. Jag gillade verkligen den här TV-serien även om den är extremt enkel manusmässigt och att jag många gånger i min profession som manusredaktör hade velat tweaka en hel del några varv till. Serien lider dessutom av att den har ett gäng kassa skådisar, men det är inte en anledning till att trakassera dessa. De är bara felcastade.
Star Wars då rå …. 5 solar är bäst. Inga solar är sämst.
1. A New Hope 5 solar av 5
2. Empire strikes back 5 solar
3. Return of the Jedi 5 solar
4. Force awakens 5 solar
5. The Rise of Skywalker 4 solar
6. The Last Jedi 4 solar
7. The Phantom menace 5 solar
8. Attack of the of the Clones 4 solar
9. Revenge of the Sith 3 solar
10. Rogue One 2 solar
11. Solo 2 solar
12. Caravan of Courage 3 solar
13. Battle for Endor 3 solar
14. Holiday Special 0 solar
Som ni ser är min lista korrekt.
Nu över till Marvel, och jag kommer bara köra med MCU, så Blade, de olika Punisher-filmerna, diverse Spider-Man-rullar och X-Men, Fantastic For etc kommer inte vara med. Inte heller Howard the Duck, även om jag fått många mail om just den filmen. Netflix-serierna går också bort, även om jag tycker att första säsongen av både Daredevil (anledningen till att jag skaffade Netflix) och Punisher var riktigt bra.
HÄR ÄR MCU-LISTAN FÖR DIG SOM FUSK-SCROLLADE IGENOM TEXTEN OVAN!!
1, Captain Marvel, 4
2, Captain America: The Winter Soldier, 4
3, Captain America: Civil War, 3
4, Guardians of the Galaxy, 3
5, Marvel’s The Avengers, 3
6, Spider-Man: Homecoming, 3
7, Avengers: Infinity War, 3
8, Thor: Ragnarok, 3
9, Avengers: Endgame, 3
10, Iron Man, 3
11, Captain America: The First Avenger, 2
12, Black Panther, 2
13, Iron Man 3, 2
14, Ant-Man, 2
15, Avengers: Age of Ultron, 2
16, The Incredible Hulk, 2
17, Guardians of the Galaxy Vol. 2, 2
18, Iron Man 2, 1
19, Thor, 1
20, Thor: The Dark World, 1
Doctor Strange (orkade inte se klart)
Ant-Man and the Wasp (har ej sett)
Spider-Man: Far from home (har ej sett)
Som ni ser enligt den här korrekta listan är inte MCU-filmerna bättre än Star Wars. De är bara fler, vilket kan misstas för bättre.
