Många som passar i det!
Comment
- Känslor för andra personer kan växla snabbt, från exempelvis intensiv beundran till extrem nedvärdering.Källa: Vårdguiden
Nu ska man ju inte försöka passa in sig själv efter en diagnos hur mycket som helst. Det upplever jag att bekanta gjort som fått diagnoser. Att de ser det som en blueprint för hur de ska vara.
Men med det sagt så har jag i relationssammanhang problemet som beskrivs ovan, men i princip bara när det gäller kreativa personer som jag dejtat. I början kan jag messa och hålla på och hylla deras konstnärliga kvalitéer för att senare bli väldigt kritiskt. Nu är jag osäker på om det här inte bara är en släng av elitism från min sida. Några av de utbildningar jag gått har ändå varit rätt så hetsiga. Efter en del redovisningar på Beckmans kunde jag bryta ihop och gråta av utmattning efter att ha åkt på däng i kommentarerna om mina arbeten, och jag såg andra studenter vara med om samma. Jag såg detta som något positivt. Att man skulle nötas ner för att kunna utvecklas, och pallade man inte pressen så var man inte värdig.
Att överföra den mentaliteten när man pratar med ett kärleksintresse privat är dock inte att rekommendera …
Jag har ibland väldigt intensiva vänskapsrelationer med personer jag nyligen träffat, säg på nåt tillfälligt frilansjobb eller liknande där jag umgås med en person flera gånger i veckan i några månader och sen upplöses den där relationen och jag pallar inte att svara på mess jag får och blir rätt störd av att personen hör av sig. Jag tror det skapar en del förvirring och besvikelse hos dem, men jag skulle inte dra mig så långt att jag börjar nedvärdera dem eller är taskig mot dem. Det är mer att jag inte orkar vara med dem längre. Jag ser mig ändå som att vi fortfarande är vänner (douchevarning!) …
Jag har väldigt svårt att be kompisar och bekanta om hjälp, vilket jag tror jag redan skrivit om. Flyttar man runt så ofta som jag gör så behöver man hjälp med att bära möbler, Lego och böcker, så här ser jag till att försöka hjälpa kompisar med deras flyttar så ofta jag kan, för att sen känna mindre skam kring att be dem om hjälp när jag behöver den. För mig är det viktigt att hela tiden ha vad jag upplever som balans i ”tjänster- och gentjänstskulder”. Jag gör nåt för dig, och då kan jag be dig om hjälp, men jag kan inte be dig om hjälp om jag inte redan gjort nåt för dig. Jag litar inte på att det finns andra utanför min närmsta krets som ställer upp för mig, även fast jag vet att många gjort det. Men är inte det lite typiskt svenskt? Att man inte vill vara till besvär?
På Vårdguiden står det att många upplever personer med borderline som opålitliga och känslokalla, men jag tror inte att mina kompisar upplever mig som sån. Däremot dejter.
Om då en person hjälper mig utan att jag gjort något för den så hamnar jag på minus och då måste jag kompensera den personen, känner jag. Jag har för mig att i gammal Star Wars-kanon så räddar Han Solo livet på Chewbacca och då känner Chewie en så stark tacksamhet att han bestämmer sig för att vara Han Solos slav på livstid. Lite åt det hållet kunde jag resonera när jag var yngre, ”This dude is my brother for life för att han fixade ett frilansjobb åt mig”. Så blir jag så där tårögd och darrig på läppen som jag blir när amerikaner är så där extra kära i sin flagga och håller fina tal om hur fint det är att vara jänkare, ni vet som presidenten i Independence day.
När jag var yngre hade jag fått för mig att jag var en extremt bra människokännare, men här har jag behövt omvärdera min idé om mina förmågor rejält. Förut var jag snabb på att döma om jag tyckte att en person var en idiot, intressant eller totalt menlös (ofta var de menlösa, enligt mig), men ofta när jag lär känna människor lite mer så dyker det upp saker om dem som gör att jag gillar dem. Det är ofta kopplat till att de varit med om något stort trauma i deras liv, som gör att jag respekterar dem mer. Nåt med att jag känner gemenskap med andra som upplevt stor sorg, även om de på pappret kanske haft mer rätt till sin sorg, än jag som har nåt fel i hjärnan som gör att jag känner sorg (fast jag sörjer att jag inte är normal. Det verkar rätt skönt …)
Ja, jag är väl ingen toppenkompis alla gånger. Jag tycker om mina kompisar väldigt mycket, och jag har ett en handfull kompisar som jag kanske bara träffar nån gång vart tredje år eller mer sällan, men varje gång vi ses är det som att ingen tid gått och vi har kvar vår kemi från tidigare.
Bara det här senaste året har jag börjat sakna många av mina gamla kompisar, men jag bor i en helt annan del av landet och nästan alla har barn eller träning de måste hålla på med, så det är svårt att hinna ses. Ändå tur att man kan hålla sig uppdaterad via Instagram, som känns som en lagom kravlös plattform för att hålla lite liv i kontakten.
När det gäller dejtandet kan det vara intensivt både i form av mess och att jag vill träffas (särskilt om personen inte verkar så intresserad, då blir jag desperat), men i princip har de alltid följt samma mönster, som jag tror jag hellre skriver om i inlägget som kommer handla om missbruk.
- Du har starka känslor som snabbt kan förändras från ett extremt känsloläge till ett annat. Du kan till exempel känna stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
- Du kan känna en intensiv ilska som omgivningen uppfattar som överdriven i förhållande till orsaken.
Källa: Vårdguiden
Att leva med en person som har borderline/EIPS kan vara som att gå på äggskal. Vad kommer man göra eller säga som får personen att flippa och bli jävligt arg/sur?
Om jag är utsatt för stress eller om jag är upptagen med en tanke eller håller på med något fokuserat (exempelvis skriver ett blogginlägg) och då blir avbruten så blir jag lätt så irriterad att det börjar klia i hela kroppen och jag måste anstränga mig för att inte börja skälla ut personen efter noter. Ofta stelnar jag till och hoppas på att personen snabbt kommer låta mig vara utan att jag säger något.
Jag minns en gång när jag satt och spelade GTA San Andreas på en laptop vars batteri upphört att funka så jag var tvungen att spela med sladden i, men det var ett glapp i kontakten så råkade man skaka till bordet så stängdes datorn av direkt utan att spelet sparats (i det spelet fanns in autosave. Ibland var man tvungen att köra bil i 20 minuter till ett hus där man kunde spara). Jag satt där och spelade då en tjej som jag vid den tiden dejtade kröp in under bordet för hon ville suga av mig (här kanske jag borde skrivit ”ge mig oralsex” eller nån omskrivning, men poängen är att den typen av aktivitet brukar ju vara önskvärd av de flesta män oavsett situation, antar jag …). Jag blev så jävla arg pga risken att spelet skulle brytas om strömmen gick till datorn att jag slog till bordet … så att strömmen gick … Och jävlar vad jag skylde det som just hade hänt på henne. Hon ville ju bara göra nåt snällt och jag svarade med ilska.
Det skumma är att när jag är i situationer då jag blir väldigt arg och irriterad så är det som att jag kollar på en såpopera. Ni vet hur man kan titta på en sån och ba ”Kimberley, gör inte så där! Det kommer bara leda till en massa besvär mellan dig och Jake!” Så kan jag tänka om mig själv och det jag gör. ”Säg inte den där taskiga kommentaren till din partner. Du är irriterad över en struntsak. Håll bara käften så kommer det gå över!”, men så sekunden efter ”Okey, motherfucker, GAME IS ON! Nu jävlar tänker jag unleash the frakking fury, för jag har tänkt den här tanken och jag kommer bara släppa loss ut den!” och så blir jag Hulken som vill smasha.
OBS OBS: Jag blir inte våldsam fysiskt eller har sönder saker, men jag blir psykiskt våldsam med mina ord och min ton och jobbar ofta från läget att den andra personen har fel och om jag blir utsatt för kritik som ”Micke, du diskar aldrig” så kommer jag räkna upp allt som jag tycker den andra personen gör fel och gärna flera år bakåt i tiden.
Här kommer vi in lite på varför jag hatar att resa. För de flesta kan det vara stressigt. Det är tider som ska passas, ska tåget över sundet komma i tid så jag hinner med flyget från Kastrup och kommer jag hinna genom säkerhetskontrollen och har jag med mig passet etc. Alla momenten och risken att nåt går snett sätter mig under väldigt stor press, vilket gör att jag i veckor innan en resa väldigt lätt blir på extremt dåligt humör. Det är som att min hud är tunn som rispapper och om nån vidrör mig fysiskt då så kommer jag bli Hulken.
Jag har lite olika metoder för att hålla mig borta från pressade situationer. För mig är det viktigt att skilja på jobb och fritid. Svårigheten är att mycket av min identitet som jag skapat är kopplat till mitt arbete med serier och många av de serier jag gör själv gör jag på min fritid. Men förenklat sett så blir jag otroligt irriterad om min fritid störs av saker som har med mitt brödjobb att göra. Och jag blir nästan lika irriterad om privata saker bryter in när jag jobbar. Några kanske läste mitt inlägg om hur mycket jag hatar när folk messar mig på Messenger eller liknande om jobbsaker. I vanliga fall kan jag reglera när jag jobbar eftersom jag inte kollar jobbmailen annat än på arbetstid och samma med jobbtelefonen. Men jag jobbar nästan enbart med frilansare och många av dem har inte vanliga kontorstider, så de kanske blir klara med en arbetsuppgift 21:04 på en söndagsnatt och då messar de mig om det på Messenger då känner jag mig dum som inte svarar förrän på måndag morgon då jag är på jobbet igen. Okej, tänker ni, men då blir Micke alltså sur på personen som messat mig i en privat kanal om jobbgrejer? Ja, men det är jag okey med att jag blir, vad som jag inte tycker är okej är att jag kan börja ranta inför min fru eller om jag är med en kompis om hur jävla irriterande jag tycker att situationen är och så sänker jag de i min omgivning med enorma mängder negativ energi. Och efter att jag haft såna breakdowns så mår jag piss och tänker väldigt anklagande om mig själv, ”Varför kan jag inte bara låta det här rinna av mig. Jag fattar ju att personen inte vill mig något illa. Hen vill bara rapportera att hen är klar med jobbet och hen skulle maila mig på min jobbmail om detta, men hen fattar att det är söndagkväll och att jag inte kommer kolla min mail då pga kollektivavtal och ingen OB” och så hade jag den där tanken på slutet som är åt martyrhållet och så vevar jag igång mig själv igen i enorm irritation och sen kommer jag inte kunna sova för att jag inte kan släppa tanken och jag ska ju upp klockan 05:00 nästa dag och så blir jag ännu mer sur över att jag kommer få fyra timmars sömn för att jag är så arg. PUH!
Jag har väldigt svårt att släppa irritation. Jag kan be folk om ursäkt samtidigt som jag skäller ut det. ”Jag är jävligt arg nu och det är därför jag beter mig så här just nu och jag vill inte göra detta mot dig, men jag klarar inte av att hålla emot. Jag försöker verkligen mitt bästa” och det kan ju vara svårt för andra att fatta.
Den enorma ilskan och irritationen hjälper inte heller min rädsla för att bli övergiven. För mig är det som en slags klocka som hoppar stora steg framåt mot ett slutdatum för relationen varje gång jag flippar, och det gör mig ännu mer stressad, ”Helvete, Micke, nu håller du på att fucka upp den här relationen igen med alla de här utbrotten!”
Av nån anledning så kan jag samtidigt ha ett enormt tålamod med vissa personer, men det har lite med förväntningarna jag har på dem. Som min son. Han är ju bara ett barn, så han kommer undan med mycket, plus att han ska ju lära sig om livet och därför dras till att göra saker som att dekorera hela lägenheten med toapapper. Man kan ju se föräldrar som helt tappar det på sina barn, men det gör jag sällan.
Jag kan ha intensiv ångest över småsaker. När jag gick i femman så skrev jag ett arbete om grävlingar och på den tiden fanns inte Internet så jag lånade en bok om grävlingar i skolans bibliotek. Det satt kort i slutet av böckerna där man skulle fylla i typ hur länge man lånat boken eller nåt, men jag fattade aldrig hur man skulle göra, så jag började skjuta upp att lämna tillbaka boken och för varje dag som gick fick jag mer och mer ångest över att jag inte hade lämnat tillbaka boken. Jag vågade inte fråga min fröken om hjälp heller för jag tänkte att hon skulle skälla ut mig för att jag mer eller mindre stulit boken. Sista dagen innan sommarlovet, efter att det hade gått några månader, smög jag in boken på biblioteket, som förövrigt aldrig var bemannat och då släppte ångesten.
Efter den händelsen var det som att jag hela tiden hittade nya saker att ha liknande ångest över. Just nu har jag ångest över att luckan till vår diskmaskin har gått sönder och jag måste ringa och ta reda på om det är värt att laga den, eller om vi måste köpa en ny. Det lättaste för mig psykiskt vore att köpa en ny, men samtidigt är det dyrare och vi har inte så mycket pengar att röra oss med för den här typen av oväntade utgifter. Dessutom står vår diskmaskin precis framför ett element med en millimeters marginal när luckan är öppen, så att hitta en ny som passar känns rätt krångligt. Ångesten jag har över detta kan slå ut min förmåga att ta itu med andra saker, men den kan också göra att jag fixar med andra saker som inte är lika akuta.
Längre perioder av nedstämdhet är något som ligger rätt långt bakom mig, men här är jag beroende av att alltid vara i en relation för att hålla nedstämdheten borta. Jag kan inte njuta av att vara singel. Värst var det när jag själv var frilansare utan fasta tider och rutiner. Jag kunde vara uppe till 4 på natten och sitta och känna mig misslyckad och ensam. Jag hade så mycket tid över till att må dåligt som jag borde använt till att sitta och rita böcker. Jag gjorde Till alla jag legat med på tio veckor och jag var frilansare i ungefär två år, men jobbade bara motsvarande halvtid. Så i teorin hade jag 52 veckor och kunde under den tiden ha gjort 5 nya böcker. Fel sätt att tänka på, så klart, men jag kunde ha gjort Psykiskt sjuk-boken då som jag hade påbörjat. Istället gjorde jag den på min semester och några helger sex år efter att jag hade gjort första boken. Jag tror att Psykiskt sjuk i arbetstid tog 8 veckor att göra, men den var beroende av att jag var i en trygg relation och att jag hade regelbunden inkomst från mitt brödjobb.
Just nedstämdheten är inte en kreativ kraft hos mig. Det finns en myt om den deppiga konstnären som sitter och målar storverk, men för mig funkar det inte alls på det viset. Däremot kan jag teckna och måla när jag har ångest som metod för att tänka på annat.
Det tråkiga i alla det här är att pendeln för mitt humör inte kan svänga så mycket i en positiv riktning. Jag upplever sällan glädje eller lycka på sånt sätt som jag tror att andra gör. Jag kan se folk le med hela kroppen och vara ganska avundsjuk på dem, samtidigt som jag tycker att de är korkade som kan vara glada över vad jag uppfattar som ingenting. Som folk som verkligen njuter av en solig vårdag eller en god glass. Eller vars ögon glittrar när de sitter i ett trevligt samtal med en vän.
Men jag har ett sätt att balansera ut de negativa känslorna som gör att jag kommer mer i balans och det är mitt Lego-samlande (surprise surprise!). Om jag varit i ett gräl så hjälper det att jag köper en Lego-ask till mig själv. Behöver inte vara något stort. Då mår jag genast lite bättre. Kickarna jag får av att bygga vintage-Lego jag beställt via eBay är svårslagna. Tyvärr håller den glädjen inte i sig så länge och jag kan börja få ångest över alla pengar jag lagt på Lego. Vi pratar ändå om en plastleksak för barn som för de flesta vuxna människor är en onödig utgift. För mig är Lego något som hjälper mig i mitt dagliga liv, även om det är på gränsen till att vara ett missbruk.
Mer om missbruk i kommande inlägg.
Två av de nio symtomen för borderline lyder så här:
- Du har förvirrade tankar och känslor inför dig själv. Du upplever ofta att din självbild inte stämmer överens med omgivningens uppfattning om dig.
- Du upplever ofta en inre tomhet.
(Källa: Vårdguiden)
Ofta så tycker jag rätt bra om mig själv, och det här har blivit bättre med åren. Men jag kan också ha långa stunder som pågår i timmar då jag är helt övertygad om att andra som jag känner tycker att jag är en skurk och en riktigt dålig människa som man absolut ska hålla sig undan ifrån. Jag hanterar dessutom avföljningar på twitter och att nån tar bort mig som vän på Facebook rätt hårt. Förr brukade jag på daglig basis gå in i appar där man kunde se vem som tagit bort en och jag hade alltid hög ångest inför detta. Här har jag tvingat mig själv till att sluta bry mig och dessutom kraftigt begränsat mitt användande av social media.
Jag ångrar nästan alltid varje inlägg jag gör i de sammanhangen och skäms. Varför måste jag ta plats nu igen i folks flöden? Fattar jag inte att folk garvar åt mig och inte med mig? Den stora konflikten med mig själv här är att jag drivs av ett konstant behov av att skapa, kontra att jag tycker att allt jag gör inte håller måttet. Så jag utsätter mig för att bli kritiserad och bedömd, exempelvis när jag gjorde mina två böcker så blev de recenserade.
När jag var yngre hade jag olika sätt att försöka styra så att folk inte tänkte på mig.
Nån gång i mellanstadiet så började jag oroa mig väldigt mycket för att andra skulle märka att jag var konstig. Jag tyckte alltså själv att jag var konstig, sen om jag var det eller inte kan jag inte riktigt bedöma för jag såg inte mig själv utifrån hur andra såg på mig. Plus de flesta känner väls sig konstiga när de växer upp?
Jag inledde en strategi som gick ut på att klä mig i så neutrala kläder som möjligt. Helst ljusgrått. Jag minns att jag en gång fick tag på en jacka som var otroligt intetsägande i en beige färg. Jag tyckte att den var direkt ful och ointressant och alltså perfekt som kamouflage.
När jag gick i högstadiet var det poppis med olika NFL/NHL/NBA-kläder så ett tag använde jag såna kläder som kamouflage för att passa in med alla andra.
Men min misstänksamhet kring att andra uppfattade mig som konstig avtog inte. Att jag runt den här perioden i mitt liv började få massiva panikångestattacker varje dag underlättade inte känskan av att känna mig som ett freak.
I gymnasiet ändrade jag taktik. Jag gick estetiskt program och bestämde mig för att utseendemässigt sticka ut, för att visuellt verka konstig samtidigt som jag då dolde hur konstig jag egentligen var. Jag började sminka mig på ungefär det sätt som idag kanske motsvaras av emo. Jag färgade håret i olika färger som blått, lila, rött, men oftast var det svart.
Det var nu jag började skapa karaktären Mikael Sol. Jag började göra ”självbiografiska” serier om den här personen som egentligen mest var fria fantasier. I verkligheten började jag mer och mer att vara honom när jag var med andra, och jag hade ingen tydlig gräns mellan oss. Att ödet eller mina föräldrar dessutom gett mig ett namn som låter som ett låtsasnamn har inte direkt underlättat känslan av att jag hela tiden försöker spela en roll.
Men att jag skapade ett fiktivt alter ego att hänga upp mig själv på var en strategi som fungerade rätt bra.
I alla fall i ytliga sammanhang. Har man följt min blogg i många år kan man säkert se en hel del inkonsekvenser i hur jag framställer mig själv och här skulle inte jag vilja säga att jag satt och försökte ljuga eller så, utan att jag just då i den skrivande stunden försökte förmedla vem jag var just då. Men med det sagt så är det här rollspelande i klass med att ljuga i den meningen att det blir väldigt svårt att hålla reda på vem man är, precis som det är svårt att hålla koll på lögner när de blir för många.
Jag minns en gång när min andra flickvän pratade med en av mina systrar och flickvännen sa att det var som att det inte gick att lära känna mig, och min syster ironiskt svarade, ”Men det finns ju ingenting där”.
Jag är själv lite osäker på hur väl det stämmer in att jag inte vet vem jag är för jag har spelat seriefiguren Mikael Sol i lite mer än 20 år, och andra skapar väl sig sina identiteter på olika sätt?
Även nu som vuxen får jag ibland höra från kollegor och bekanta att de inte vet var de har mig, och jag har svårt att föreställa mig vad de har för bild av mig. Jag har som försvarsmekanism att vara lättsam utåt och skämta mycket. För mig är humorn en ventil för att ta mig genom dagen och olika situationer jag upplever som stressiga/jobbiga, men privat är jag rätt så sur för det mesta, vilket jag kommer ta upp i ett senare inlägg.
Förutom seriefiguren så har jag länge kopplat min identitet till konstnärsrollen. Den lidande konstnären och där är jag ibland osäker på om lidandet gjort mig till konstnär eller om viljan att bli konstnär ledde mig in på lidandets bana. Tänk om jag bara spelar att jag är psykiskt sjuk? Jag kanske bara inbillat mig hela grejen. Jag kan vara rädd att bli påkommen som psykiskt frisk.
Nu som 38åring känns det ändå som att jag har gjort så många grejer i mitt liv och jag har såna grejer som många har så att jag kan säga att jag är pappa, jag är min frus man, jag är min ålder, jag bor där jag bor, jag har min naturliga hårfärg (dvs mer och mer grå…), jobbar med det jag jobbar med, jag gillar Lego och jag gillar serier och har en del andra nördiga intressen, även om jag själv inte definierar mig som nörd. Jag tycker inte om att träna och jag gillar inte att resa.
Men jag tror att många har svårt att med ord beskriva vilka de är. Kolla bara Tinder-profiler som exempel.
”Gillar att träna, resa och busa”.
Alla människor är väl dessutom olika i olika situationer. Jag är på ett sätt med min familj och mina närmsta vänner, ett annat sätt på jobbet, livsmedelsbutiken, när jag möter nya människor, i kyrkan etc. Här tycker jag det dock är jättejobbigt om de olika världarna överlappar varandra. Alltså om en kompis hälsar på mig på jobbet, så har han andra förväntningar på hur jag ska vara som har att göra hur jag är privat kontra hur jag är på jobbet. Samma när jag ibland haft fester och det kommer människor från olika sammanhang, som när jag blandat kollegor med studiekamrater och serietecknare. Då ska jag vara tre olika varianter av mig själv samtidigt och det är utmattande och jag upplever det som väldigt genant att jag då kommer upplevas som konstig för jag inte är som jag brukar vara. Sannolikt märker nog inte nån det här och allt bara är nojor som utspelar sig i min hjärna.
Jag är osäker på när mina tomhetskänslor började slå till. Mycket blir luddigt för en del av mina tonår stördes av panikångesten som jag dessutom tror bidrag till ökat känslighet för mig då jag inte kunde ha en normal tonårsperiod där man får utsättas för grejer som att bli kär i nån, bli avvisad, gå på fester etc. Jag började bli tonåring först när jag var 17 och fick börja med Cipramil. Då hade jag haft panikångest sen jag var 11-12 år i olika omfattning.
Den tyngsta perioden av tomhet upplevde jag efter självmordsförsöket. Det var nog ungefär 8 månader som jag låg under vad jag kallar för ”slöjan”. Allting var menlöst. Jag sov väldigt lite, ibland bara 40 minuter per dygn. Känslan av tomhet var samtidigt fylld som upptill i bröstet av en väldigt intensiv tryckande ångest. Jag kände ofta att jag ville skära upp min bröstkorg och släppa ut ångesten, ungefär som ett sår som varar.
Än idag känner jag en nivå av tomhet som jag har svårt att tänka är normal. Jag känner mig alltid ensam, även när jag är med andra som står mig nära. För mig är det som att min hjärna är rymdskeppet Enterprise från Star Trek i en stor rymd av svart tomhet kring mig.
Här har det faktiskt hjälpt att bli pappa och att umgås med min son för den kärleken jag känner till honom lyckas fylla mycket av tomheten och jag vet att för hans skull måste jag vara så frisk som möjligt och inte tillåta mig att halka ner i tjäran.
När jag var 21 så fick jag diagnosen borderline efter att ha varit inlagd på sjukhus efter ett självmordsförsök.
Jag tänkte ta och skriva några inlägg som handlar om hur de här besvären med borderline yttrar sig i mitt liv.
Kärt barn har många namn och numera kallas borderline för ”Emotionellt instabilt personlighetssyndrom”, men det är skitjobbigt att läsa och skriva ut, plus att det inte låter lika coolt.
För att få diagnosen ska fem eller fler av följande symtom stämma in på dig (källa Vårdguiden – the place to be on the Internet):
- Du har en stark rädsla att bli övergiven.
- Du har förvirrade tankar och känslor inför dig själv. Du upplever ofta att din självbild inte stämmer överens med omgivningens uppfattning om dig.
- Du upplever ofta en inre tomhet.
- Du har starka känslor som snabbt kan förändras från ett extremt känsloläge till ett annat. Du kan till exempel känna stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
- Känslor för andra personer kan växla snabbt, från exempelvis intensiv beundran till extrem nedvärdering.
- Du kan känna en intensiv ilska som omgivningen uppfattar som överdriven i förhållande till orsaken.
- Du kan ibland bli väldigt misstänksam eller uppleva det som sker som overkligt.
- Du är impulsiv och kan exempelvis missbruka droger, sex, mat eller pengar.
- Du skär dig eller skadar dig själv på andra sätt. Du kan även ha återkommande tankar på att ta ditt liv.
När jag fick diagnosen så stämde nästan alla nio in på mig, men spoiler: det blir lättare med åren.
Angående rädslan att bli övergiven.
Det här är en av de svårare problemen jag har. Jag var livrädd för att bli lämnad. När min första flickvän gjorde slut med mig så kände jag väldigt starkt att livet var över och jag försökte alltså att ta mitt liv. Ingen skulle någonsin älska mig igen och jag var dessutom inte värd att älskas. Allt blev extremt snurrigt i mitt huvud och jag började få psykoser. Sättet relationen tog slut på krossade mig totalt och jag gjorde allt jag kunde för att försöka hålla henne kvar i mitt liv, på sätt som kan uppfattas som manipulativa. Vi sågs ungefär 10 månader efter första gången hon gjorde slut med mig, och det var först efter det slutliga uppbrottet som självmordsförsöket ägde rum. De där 10 månaderna var extremt ansträngande och jag var helt tömt i jakten på hennes bekräftelse. Nu kan man ju undra vad det var hon hade gjort för hemskt. Hon hade kysst en annan kille som hon blivit kär i, vilket ju nu i backspegeln känns som en struntgrej, men för mig just då var det som att hon hade begått den värsta formen av otrohet.
Just ett starkt bekräftelsebehov från den jag är tillsammans med, men även när det gäller min förmåga som konstnär eller mitt arbete är en stor drivkraft som samtidigt skapar väldigt mycket osäkerhet och ångest. Jag kan tycka att jag gör bra saker men de stunderna är snabbt över i förhållande till hur länge jag har ångest och känner mig värdelös kring exakt samma sak jag gjort.
Med min andra flickvän så gick förhållandet rätt bra, men jag lyckades aldrig släppa separationen från min första flickvän, fast hon och jag inte hade någon som helst kontakt. Den gamla relationen var som ett spöke i min hjärna och jag hade svårt att tänka på något annat innan jag skulle somna på kvällen. Allt ältades om och om igen och jag försökte lista ut vad jag hade gjort för fel i relationen och analyserade sönder allt. Under den här tiden gick jag i terapi och gick på flera olika ångestdämpande mediciner, men det fungerade så där. Jag började bli mer och mer rädd för att flickvän nummer två också skulle lämna mig och efter två år när vi satt och kollade på TV i vår lägenhet så blev jag tvungen att göra slut för jag hade börjat tänka på hela förhållandet som rysk roulette och när som helst så skulle kulan gå av mot min tinning och hon skulle lämna mig.
Efter det uppstod den en jävla massa kaos där jag försökte få henne tillbaka och jag försökte återskapa de där tio månaderna jag hade med flickvän nummer ett då vi fortfarande träffades fast vi inte var ihop. Som tur var så var flickvän nummer två äldre och visare och råkade dessutom träffa på en riktigt fin kille, så jag kunde inte komma åt henne på samma sätt, även fast jag försökte.
Flickvän nummer tre var det rätt mycket strul redan från starten. Relationen var väldigt lös och hade i självförsvar stängt av mig så att hon inte skulle kunna komma mig nära. Relationen var väldigt intensiv i några månader då vi i princip umgicks dygnet runt för att sen plötsligt bara upphöra då hon flyttade utomlands. Vi träffades något år senare tillsammans med ett gäng vänner och jag försökte få ihop det med henne igen, men ja … jag åkte på en rejäl utskällning för att jag försökte med samma gamla bullshit igen.
Just det avslutet tog inte så hårt på mig för jag hade som strategi två, förutom att stänga henne ute känslomässigt, även sett till att ha träffat en annan tjej parallellt just in case hon skulle ha varit otrogen.
I relation två så gjorde jag alltså slut för att skydda mig själv från att bli övergiven, och i relation tre stötte jag undan flickvännen så hon gjorde slut med mig, men jag kände att jag hade styrt henne till att göra det.
När flickvän nummer fyra dök upp så började jag kunna släppa flickvän nummer ett. Då hade det gått ungefär sex år sedan relationen upphört. Den här nya relationen var den värsta för det var väldigt svårt för mig att få den bekräftelsen jag kände att jag behövde från henne. Hon pratade ofta om att hon tyckte att vi borde ha en öppen relation där vi träffade andra också. För mig var det här en katastrof. Jag gick inte med på det, men i hemlighet började jag vara otrogen just ifall det skulle visa sig att hon i hemlighet skulle vara otrogen mot mig. Ja, vet, det här är ju hyckleri, men gissa vad! Att ha borderline gör en inte alltid till en rationell människa som fattar de bästa besluten, men med det sagt så har jag alltid försökt göra mitt bästa, även fast jag har en tendens att fucka upp just romantiska relationer. Det är som att jag i huvudet förstår att jag gör fel och att jag kan se konsekvenserna av agerandet på förhand, men jag kan inte stå emot impulserna och tankarna som börjar snurra. Det är som att ha akut diarré, man vet att det är olämpligt att bajsa ner sig när man sitter på bussen men kroppen kommer ända göra det åt en.
Det är väldigt svårt att förklara för andra att det inte bara är att skärpa till sig.
Under den här relationen började det brinna rätt rejält i mitt huvud. Jag hade fått för mig att inte gå i terapi och att inte ta mina mediciner för jag tyckte att jag var redo att klara mig själv, men oh boy oh boy vad jag hade fel.
När vi var på fester tillsammans så ville hon inte ha med mig att göra. Hennes förklaring var att vi ses ju ändå och nu på festen så är det en massa andra människor hon hellre vill vara med eftersom hon träffar dem mer sällan. Så jag brukade sitta och sura i nåt hörn och efteråt så utbröt alltid helt vansinniga gräl där jag var helt urspårad. Jag vidhåller dock att är man tillsammans så kan man åtminstone ge varandra nån form av bekräftelse när man är på fest tillsammans. Den här situationen eskalerade rätt snabbt till att jag var arg och irriterad flera dagar innan vi skulle på fester tillsammans. En gång var hon bjuden på en fest och jag undrade om jag skulle få komma med och då sa hon att jag skulle ta och ringa och fråga själv för hon kunde inte göra det åt mig eftersom vi var två olika personer. Så jag ringde och det hela blev väldigt märkligt eftersom normen är att man frågar ifall ens partner får komma med. Jag är än idag rätt generad över den upplevelsen och känner att jag blir sur igen. KUL!
I alla fall. Allt gick åt helvetet i den relationen och man skulle säkert kunna skriva två böcker om den, men vad som hände var att jag lyckades återupprätta samma situation som jag hade med flickvän nummer ett efter att det tog slut. Jag och flickvän nummer fyra började umgås i ungefär tio månader efter att hon hade gjort slut med mig. Allt kändes som att det var på hennes villkor när det gällde när vi kunde träffas, men jag var nog väldigt drivande där hela tiden. Vi sågs kanske två gånger i veckan och jag såg till att träffa andra tjejer via internetdejtingsajter de övriga dagarna, dels IRL eller via ett väldigt intensivt chattande där jag övervälde dem med komplimanger och roliga konversationen för att sen helt plötsligt blocka dem och försvinna ur deras liv fort som fan.
Innan flickvän nummer fyra så träffade jag en tjej i några månader som jag sen impulsivt frågade om hon ville bli min flickvän, men hon sa att det var för tidigt och att hon ville ta det lugnt framåt. Jag klarade inte av att hantera det så jag sa att jag aldrig mer ville träffa henne och raderade hennes telefonnummer.
Rädslan för att bli övergiven eller dissad har också medfört att jag har väldigt svårt för att be andra människor om hjälp, fast jag kanske skulle behöva det. Det positiva med det enligt mig är att jag pushat mig själv framåt mycket av egen maskin. Jag har haft väldigt svårt att be mina föräldrar om pengar, fast jag varit i ekonomiska situationer då jag knappt haft råd med hyran för rum jag hyrt.
I alla fall, jag hade bränt alla broar och eldat upp Stockholm efter flickvän nummer fyra. Det var dags att överge demonernas stad och jag flydde till Malmö.
I början så körde jag på i samma gamla spår med intensiva relationer med tjejer som snabbt avslutades.
Sen blev jag så extremt less på allt och mig själv i synnerhet. Jag var 30 år och min pappa hade precis dött och jag hade flyttat till en stad där jag egentligen inte kände nån. Jag hade fått mitt drömjobb och det var som att jag lyckades övertala mig själv att jag var tvungen att ta mig ur mitt destruktiva beteende gällande relationer och tvinga mig själv till att lita på nästa person jag blir tillsammans med.
Jag kände att jag var skyldig mig själv det. Jag var skyldig henne det. Jag ville inte ge henne samma kaos som jag gett de tidigare kärlekarna. Jag kände också att det här kanske var ett sätt för mig att betala av för gamla synder.
Och efter alla dessa år vet jag också av erfarenhet att jag måste våga släppa in folk för de gamla strategierna var värdelösa. Det är inte bättre att stå där i farstun när ens tjej gör slut med en och säga, jaha, men jag har knullat andra tjejer hela tiden, utan det är bättre att stå där och veta att man faktiskt försökte så gott man kunde även om det för mig är sjukligt svårt.
När det gäller just borderline så är det vanligt att man växer ifrån det. Det är ovanligt att folk över 40 har det och i år fyller jag 38. Jag har fortfarande kvar en del av de symtomen som listades i början och mer om dem i nästa inlägg, men som det är just nu tänker jag nästan aldrig på att min fru skulle överge mig. Jag har lyckats övertala mig själv att lita på henne till hundra procent. Men de första åren var jag superrädd för att hon skulle lämna mig.
Jag klarade huvudstoryn här om dan och är uppe i 85,3 %, så jag anser mig vara rätt klar med spelet. Här kommer mina tankar, och läs dem inte om du inte vill bli SPOILAD!!!
SPOILERVARNING således! JA SPOILERVARNING!!!
Jag älskade verkligen det första Red Dead Redemption och spelade det 2011 och spelade om början av det för några år sen bara för att lalla runt och jaga djur, men ärligt talat så kom jag inte ihåg så mycket av storyn.
Jag var inte särskilt intresserad av RDR2 efter att ha sett första trailern, men bestämde mig för att inte kolla på några mer trailers eller spekulationsvideos för jag ville inte SPOILA min spelupplevelse.
Nu är jag man ju automatiskt SPOILAD om man spelat förra spelet, för i det spelet utspelar sig efter RDR2 och i det spelet existerar in Arthur Morgan som man spelar som i RDR2, och dessutom dör ju John Marston (som man spelar i RDR) i föregångaren. Det gjorde att jag var rätt säker på att Arthur skulle dö i det nya spelet och att man skulle få spela som John i slutet, och så blev det (detta fattade väl alla, så jag säger inte att jag var ovanligt smart).
I början av spelet så trodde jag att Rockstar hade fuckat upp John. Han såg inte ut som jag tyckte att han skulle se ut. Han var aningen mer plufsig, hade fula kläder och var lite annorlunda som person, men genom spelet utvecklas han och efter Arthur’s död hittar han snart fram till den John vi alla älskar från första spelet och det är väldigt tillfredsställande när det sker (plus: vem älskar inte att mjölka kor för att få komma till den förvandlingen …).
Spelet är sjukt långt, och ibland är det störigt med alla långsamma animationer, hur lång tid det tar att skära bort pälsen på djur man jagat och att det är som att gå i marmelad när man är i sitt läger, men jag vande mig rätt snabbt.
Några frustrerande grejer är att man bara kan välja vilka gevär man ska ha när man är i närheten eller på sin häst, så startar ett uppdrag utan att du har tillgång till din häst så händer det att du inte får med dig något gevär eller ditt favoritvapen. Jag anpassade mig till detta och såg alltid till att ha valt vapen redan innan jag gick fram till en person som triggade ett uppdrag och många gånger funkade det, men om jag sen dog under uppdraget och började från en check point så hände det att mina vapen bytts ut …
Överlag så har man inte så stor kontroll över spelet, utan det är mer som en interaktiv film. Jag tänkte ofta på Heavy Rain, när jag spelade. Man klickar på förvalda knappar som spelet säger att man ska trycka på, och skjuter på det spelet vill att man ska skjuta på.
Ofta är det två till tre uppdrag att välja mellan samtidigt och de är representerade av en person. Säg att en är Sadie som är en av mina favoriter, men väljer jag henne så kommer kanske nån annan person och så är det den personen jag ska utföra uppdraget med. Det ger en känslan av att bli lite lurad i sina val.
Även om spelet är långt, så är det många storylines som inte är så långa. Jag kan ta Romeo och Julia-storyn som förvisso är rätt ointressant, men den är ett exempel på att vi introduceras för personer med problem som vi ska hjälpa dem med, men det är rätt snabbt avklarat över två-tre uppdrag, så man hinner inte fästa sig så mycket vid dem innan man ska vidare på nästa grej.
En annan sak som känns jobbigt för mig som är Fallout-fan är hur kasst lootandet är. Jag älskar att loota.
I RDR2 finns det uppdrag där man dödar runt 20 pers och alla har klockor och grejer på sig som man i teorin kan sno från deras döda kroppar och sen sälja. Säg att jag får ihop ett värde på 10 dollar per lik, då är det 200 dollar, vilket är rätt mycket pengar i det här spelet (jag var konstant pank för jag gillar att köpa kläder till Arthur och fylla på med ammo hela tiden), MEN istället för att få loota så klipper spelet till en cutscene och så har man automatiskt ridit bort från scenen och när man lyckas ta sig tillbaka har liken försvunnit.
Ytterligare en sak som är störig är när man är djupt inne i en snabb galopp på sin häst och så ska man runt ett hörn och så har en NPC spawnat där så man råkar rida rakt in i vederbörande och hen dör och så är man plötsligt efterlyst för mord. Extra irriterande är detta om man dödat ett djur och plockat dens perfekta päls för att pimpa sitt läger, men pälsen föll av pga krocken och så kommer nån annan NPC som blev vittne till OLYCKAN (som klassas som mord) och börjar skjuta på en. Jag vill för fan bara ge den där pälsen till Pearson. Varje gång jag var i Saint Denis hoppade jag av min häst för att gå genom stan. Annars var det garanterat att man skulle råka rida in i nån och bli nerskjuten av snuten. Så dog min första häst, Belle. Snuten dödade den och mig efter att min häst råkat knuffa en förbipasserande.
Just då hade jag bara råd med en rätt seg häst som jag döpte till Elsa och att rida fram på henne i snigelfart gjorde ju inte Belles död mindre sorglig …
Men med det sagt, så är det så otroligt intressant hur det här spelet är lite av en motsatts till hur GTA brukar vara. Där når man mer och mer framgång, och så är RDR2 till en början, men sen börjar allt gå åt skogen. När gänget har lägret utanför den där obehagliga grottan i Sista Färden-området är det ju riktigt jobbigt emotionellt. Jag kan inte säga att jag hade kul när jag spelade det kapitlet, men det var hela tiden intressant och det kändes som att jag var med om något unikt för ett spel som nog många tror är något annat (”Har du hört att man kan mörda folk i RDR2! SJUKT!”).
När Arthur’s häst som jag hade döpt till Ariel efter Den Lilla sjöjungfrun dog och han tackade den för allt så är det en så smart payoff på allt ens grinande på att få den där hästen att bli så bra som möjligt. Lite som i Minecraft när man har 20 diamanter på sig och man ramlar ner i lava och alla diamanterna förstörs, som man lagt en massa timmar på att hacka fram.
Miljöerna i spelet är otroligt vackra, nästan alla figurer som är med känns trovärdiga, djuren är fantastiska. När man är inne i byggnader så är detaljrikedomen enorm, och det är sällan jag kände att jag hade sett prylarna förut när jag gick in i ett hus. Så är det ju i Fallout-spelen. Man ba, ”Ah, den här personen har samma sugpropp som alla andra i sitt hem”.
Epilogerna är för långa, tycker jag. Och jag slås av samma tomhet som jag alltid gör i den här typen av open world-spel är avklarade och det är att världen utan sina uppdrag plötsligt känns fejk och plastig. I RDR2 är denna tomhet ännu starkare eftersom man får tillgång till en upphottad version av världen från RDR, men utan nånting att egentligen göra där. Jag red runt bara för att kolla genom allt, men det kändes mer som en plikt än ett nöje. Kanske kommer jag återvända för att fiska lite …
Jaha, men nu orkar jag inte skriva mer om detta.
Red Dead Redemption 2 är ändå det bästa spelet jag spelat. Det var över mina förväntningar. Jag kan inte ens förstå att så många människor som varit inblandade i att skapa detta lyckats skapa något som känns väldigt personligt och intimt. Bara en sån sak att jag känner sorg och saknade efter Arthur är ju nåt spel inte brukar lyckas med i vanliga fall.
Red Dead Redemption får 95 solar av 100 möjliga.
