Många som passar i det!
Comment
För ungefär ett år sen fick jag äntligen tummen ur och startade en Youtube-kanal för mitt LEGO-byggande. Det har gått ganska bra. Pendlar mellan 1-3 videos i veckan. Vad som fick mig att sätta igång på allvar var att jag skaffade en telefon som kunde filma i 4K. Sen redigerar jag filmerna med en väldigt bra, och prisvärd, app som heter Lumafusion. Påminner lite om Premier och Final Cut men kostar bara runt 300 spänn (och det är inte ett abonnemang).
Målet var att göra så mycket som möjligt av produktionen med telefonen och iPaden, men jag har inte hittat någon riktigt rimlig app till dem för grafisk formgivning (jag är vad vid Adobes program och vill ha den kontrollen de ger mig). Jag kämpade på med att göra thumbnails för mina videos med diverse appar och sen en tid tillbaka med Procreate, men att sätta typo är direkt hopplöst. Texterna hoppar lätt runt eftersom man på ipaden inte får till den där exaktheten med fingrarna eller ens pennan som en mus ger en. Så nu har jag gett upp på det och börjat fixa med mina thumbnails i Photoshop istället, men jag kommer nog att gå över till en kombination med Indesign. Själva bildbehandlingen i PS och så typo i ID.
MEN med det sagt så skissar och tuschar jag alla mina Solpaneler i Procreate, och det trivs jag riktigt bra med. Jag borde nog gå över till Clip Studio istället dock, då det är ett mer avancerat ritprogram och det finns till Ipad. Vi får se…
I alla fall, här är senaste videon. Tog ungefär en hel veckas kvällar att dels bygga och dels filma. Min metod är att jag först gör bygget och sen plockar jag isär det och så filmar jag när jag bygger ihop det igen, men den här gången var det så mycket att gå igenom så jag valde att mer visa hur jag byggt och sen addera inredning. Målet är att varje video ska bli runt 10 minuter lång för det sägs vara nåt Youtube gillar, även om det inte riktigt råder konsensus kring det. Personligen föredrar jag filmer som är runt 5 minuter för jag vill inte slösa bort mitt liv på att kolla på Youtube … (jag inser ironin i att jag med mina filmer bidrar till detta).
Jag håller på att skriva manuset till ett nytt Fantomen-äventyr och ja… jag började kanske för en månad sen att göra lite research och skissade upp grunden för storyn, men sen har jag bara skjutit på att börja skriva. Planenen är att skriva mellan 07:00 och 09:00 på veckodagarna för då brukar man kunna jobba ostört, men det gäller ju bara när jag är på kontoret. Nu när jag jobbar hemifrån är det dagislämningar och grejer som tar tid.
Ja, ni ser själva. Ursäkter och undanflykter. Men idag började jag skriva och fick ihop 4 av 22 sidor och de blev riktigt sjukt bra. Tror att jag hittat tonen jag är ute efter. Ett annat trick för att få ihop en story är att berätta den högt för en annan levande människa. Så jag drog storyn för min fru tidigare idag. Dels så anpassar man storyn automatiskt när man berättar den för en annan för man vill bli förstådd, och dels så kan den andra personen ge en feedback. Detta är vad som kan kallas för en win-win.
Ytterligare ett knep är att värma upp genom att skriva något helt annat. Som ett blogginlägg. Så om ni ser ett blogginlägg dyka upp så där mitt på dagen, så kan ni nog utgå från att jag försöker bli av med ångesten jag har inför att jag behöver skriva.
Fan, vad gött det ändå är med bloggandet. För mig var bloggandet ett verktyg för att få skrivproppen att lossna. Ju mer man gör en grej desto lättare blir den. Detta gäller båda skrivandet, så som tecknandet och onanerandet. En kompis till mig i högstadiet runkade tre gånger om dagen (morgon, lunchrast och kväll. OBS väldigt kristen familj). Han blev med tiden sjukt bra på det. En gång på en klassresa till London gick han iväg till toaletten på flygplanet och runkade av sig på typ 5 sekunder. Alltså det hann inte ens bli kö till toan. Killen var ett proffs.
Hej nationen. Okej okej, jag har jobbat helt hemifrån som så många andra nu under pandemin. Ärligt talat så har jag jobbat hemifrån i flera år, men varit på kontoret två till tre dagar i veckan.
Jag bor ungefär tre timmars tågresa från vårt kontor, så det har under åren blivit en hel del pendlande, men det har fungerat rätt bra.
Jag jobbar ändå främst med frilansare och andra företag som sitter på helt andra ställen i Sverige eller i världen, så mitt faktiska behov av att vara på arbetsplatsen är minimal, annat än den rent sociala aspekten. Jag är en så kallad självgående medarbetare. En av de bästa i landet. Ja, ni fattar. Det är ingen slump att jag kallas Kingen.
Är jag på kontoret två dagar så åker jag dit på morgonen dag 1 och så hem efter jobbet på dag 2, så jag är i princip bara borta en kväll från familjen de veckorna. Så klart inte optimalt, men vi flyttade till annan ort för att min fru fick ett jobb här.
Att jobba hemifrån är således inget nytt för mig, och tidigare i mitt liv har jag varit frilansare med hemmakontor.
Den här senaste extremvändan med hemmakontor rullade på rätt bra den med. Jag var inte på vårt kontor en enda gång sen mars, fram tills för nån vecka sen då jag var där två dagar. Och det var efter det jag började få problem.
Isoleringen var något jag hade vant mig vid. Den var till och med rätt skön. Det var härligt att vara med min familj varje dag. Det var skönt att slippa sitta på ett tåg kl 05:00 på morgonen. Och jag sparade tusenlappar varje vecka som vi sen köpte en finare kyl och frys för.
Men så var jag där på kontoret och det var som att ingen tid hade gått. Som om jag hade varit borta max två dagar. Jag snackade skoj med mina kollegor. Frågade hur de hade det. Åt lunch tillsammans, men med avstånd mellan oss (inte bara det vanliga psykiska, utan nu även fysiskt LOL).
Och efteråt började jag sakna att vara där. Att åka till staden och uppleva den där pulsen folk snackar om. Att känna malmövinden i mitt hår.
Eller Gud och Gud. Jag är ateist sen några år tillbaka och tror på vetenskap och den typen av nonsens.
Således är jag absolut inte religiös, även om jag saknar riterna som ingår i organiserad trosutövning. Att elda saker. Att doppa sig i vatten. Att sjunga i kör.
Att ha barn är det närmsta en religös tillvaro jag har.
Riktiga kristna älskar ju sin Jesus mer än sina egna barn och att älska sitt barn är den största kärleken. En annan är viktigare än en själv. En annan än jag är Jesus. Eller Gud för den delen.
Så han sitter där i soffan och kollar på Barbapappa och jag säger lite skämtsamt att jag och Barbapappa har samma kroppsform. En rosa klump även känd som dadbod. Vi fick den kroppen vi sådde.
Det finns en liten badsjö nära där vi lever. På varma dagar samlas vi pappor och mammor där som valrossar. Irrar lite lojt bakom barnen så att de inte drunknar. Ibland är det till och med lite varmt i vattnet och om jag kisar med hjärnan så kan jag inbilla mig att sjön är floden Jordan.
Döp mig och låt mig födas på nytt i anden. Föräldraskapet.
Innan var jag bara en rotlös pojke som inte hade någon plan bortom helgens one night stand och de dimmiga golgatavandringarna genom nattens Köpenhamn. Från bar till bar och famn till famn.
Vattnet renar. Ur kvinnan steg sedan sonen upp likt Pallas Athena ur Zeus huvud och jag föll ner på knä.
Att vara farsa är att vara en tjänare, en följare och en lärjunge. En församlingsmedlem i familjens kyrka. Varje rum i lägenheten ett heligt rum.
IKEA-lådorna med plastdinosaurier och hajar är altare vi fyller på med än mer plastdjur. I ett av vardagsrumshörnen har en afrikansk savann bildats.
Jag behövde en stund för mig själv. Andas ut. Med en god bok. Det finns många goda böcker. En del godare än andra. Jag lägger ingen värdering i det. Det finns böcker för de flesta. Mein Kampf för nazisten och bibeln för den kristne. Motsatser.
Var på den här skalan passar då Sigges bok Livets små njutningar in? Mitten så klart. För det är så vi väger saker. Mot ytterligheterna och allt väger lika på båda kanterna och så hamnar resten i mitten.
Trots detta kan jag inte låta bli att beröras av Sigges ord. En man som har upplöst sig själv. Var börjar Sigge och var slutar Eklund? Är han den han utger sig för att vara i pods, TV-shows och social distancing media?
Jag känner igen mig. Länge visste jag inte vad som var på riktigt i mitt liv. Låg ni bloggläsare med mig, människan Mikael Sol, eller bloggaren?
En god vän till mig. Ja, jag har flera. En del godare än andra. På en skala mellan Hitler och Jesus hamnar hon i mitten. Någon annan plats finns inte.
Vi satt på en av stans mer sjaskiga syltor och drack päroncider. Evita Perón,.
Gråt inte för mig Argentina. Sanningen är att jag aldrig lämnade dig.
Eller så.
Hon sa att med mig kunde ni vara gränslösa i er sexualitet. Göra det där ni fantiserat om, men aldrig skulle göra med någon som fanns på riktigt.
Kanske var det så. Kanske gör ni inte de där sakerna med de där männen ni senare gifte er med. De ni skaffade barn och bolån med. Men de klär i sina pullovers från Dressmann och sina kalsonger från Tiger of Sweden. Doft av Kalven Klein.
Var jag bara en av livets små njutningar? Som att kissa i vattnet när man badar badkar?
Men boken då för helvete.
En bruten man. Ligger och fiskar krabbor naken på en klippa. Han har erektion men låter den bero.
Krabban slängs levande ner i den kokande kitteln. Byter färg till röd.
Vi förstår symboliken. Krabban är Sigge. Han, född i borgerligt hem, sen rest runt i världen. Sett fattigdomen i Calcutta. Orättvisorna i Sydafrika innan Apartheidsystemet föll. Straffarbetarna i Gulag under Stalins tid. Det var där han blev demokratisk socialist.
En av de andra små njutningarna. Att krama en gatuhund i Caracas gränder. Viska i dess öra, ”Allt kommer att bli bra min vän. Just nu får du 10 % rabatt och 100 kronor att spela för på Casino Bingomatch. Slå bara in koden sigge_siggelito”.
Jag kan rekommendera Livets små njutningar innan döden tar oss. Den är lättläst och spännande.
Finns på Storytel. Ej sponsrat inlägg, men det finns säkert nån rabattkod där ute.
Eller köp här https://www.adlibris.com/se/bok/livets-sma-njutningar-9789178091539
Författare: Sigge Eklund
Upplaga: 1
ISBN: 9789178091539
Språk: Svenska
Vikt: 218 gram
Utgiven: 2020-07-31
Förlag: Brombergs
Antal sidor: 109
