Många som passar i det!
Comment
Jag sitter på det lokala libanesiska haket. Äter välsmakande meze till bra pris.
Vi kallade henne Beirut. Resten har jag valt att inte minnas.
Tjötar lite med en polare om en grej jag läst i en tjock tung bok. Bibeln. Guds ord.
Heligt.
Jag ser en FILF, father I’d like to fuck, gå förbi utanför med barnvagn. Barn får ingen motion längre. De rullas fram i livet. Sovandes i barnvagnar. PANG!
VAKNA!
Här är händerna!
Tala med dem!
Jag ser tecknen. Teckenspråk.
Situationen känns bekant. Var har jag sett det här innan?
Utbildningsradion.
När jag växte upp var det fortfarande lagligt att slå sina barn med mobiltelefoner. Ni vet, de där stora svarta tunga. Tegelstenarna. Ont gjorde det. Men folk blev det av oss.
Betalar skatt. Drar av på Rut. Nytt kök. Ny köksö. Arbetstillfällen.
20-30 % av svenskarnas fysiska aktivitet är onani. Det har minskat med 20 minuter om dagen de senaste åren. Ensamheten när man till och med blir nobbad av Lena Handén. Den.
Sökoptimerar. Optimus Prime. Dyr leksak. Visst. Fin? Ja. Eller är det bara nostalgiskt skimmer? Går in i en leksaksbutik. Plast överallt. Till och med Brio nu. 399 spänn för en tågbro. Köper.
Tågen ska fram. Stor brand. Inga ersättningsbussar här.
Det är som att ha godis i fickan, men ni vet hur det är när de klibbat fast. Svårt att tvätta bort.
Ser FILF:en på ett kafé nu. Espresso house. Anrikt. Tillgänglig. Nu är det han som ligger i barnvagnen.
Udda. Kanske.
Men jag ser ett land i förfall. En mansroll infantil.
Då kan jag inte låta bli att undra varför Gud som är så klok hade skapat gift, skilsmässor, gatukök, sex, Slas, rök, Pingstkyrkan, deo, Stalin, hiphop, byxor och mygg. När man kan sitta på baken och titta på action.
IBS, låter fan som en terrorsekt som inte vill nåt annat än att göra livet surt för en.
Och ungefär så har det varit den senaste veckan. IBS kommer och går för många av oss som har det, och efter en rätt lång period där jag mått ganska bra har jag haft en hel del jobbiga besvär i ungefär sju dagar nu. Det gör mig rätt orkeslös och oinspirerad till att göra grejer.
Men deadlines är deadlines, så jag satt och ritade 8 nya Solpaneler på kvällen i måndags, och så färglade jag dem på onsdagskvällen. Blev klar runt 23:00 och då var jag rätt mör kan jag säga. Men de blev ganska roliga och jag levererade dem nästan en hel vecka innan deadline, för alla redaktörer gillar när man lämnar innan deadline (mitt bästa tips). Jag hade inte ritat några nya sen slutet av juli då jag jobbade in tre nummer av Pondus i en sittning för att kunna gå på semester.
Any house, this too shall pass som man säger på persiska. Det kommer bättre perioder.
Om du har IBS, kontakta då vårdcentralen. Det finns typ inget de kan göra åt saken, men min läkare säger att det sker mycket forskning inom området i EU, så vi får hålla tummarna för att folk slutar motarbeta vetenskapen för att de tror att de är duktiga som försöker sabba framsteg genom att trakassera och förfölja de som forskar på våra vetenskapliga institutioner.
Eller fiende och fiende. För några år sen, jag tippar på 2011, så läste jag en krönika på Aftonbladet.se skriven av Alex Schulman. Den var otroligt töntigt skriven, så jag bestämde mig för att göra en variant av hans krönika, men jag bytte ut vissa nyckelord mot ”Galago”. Av nån anledning fick jag för mig att det vore bra att kopiera in en massa kommentarer i kommentarsektionen, där jag också bytte ut nyckelord mot ”Galago”, så det skulle se ut som en massa människor var upprörda över ämnet. Det var helt random att jag valde kommentarerna till en artikel på ETC’s hemsida. Jag la in kanske 20 kommentarer och så tänkte jag inte mer på det. (Disclaimer: Jag har försökt googla fram det här gamla blogginlägget för att länka här, men jag hittar det inte. Kanske raderade jag det, eller så är jag kass på att googla)
På den tiden hade min blogg runt 1000 läsare per inlägg, så jag var aldrig någon stor bloggare, men jag råkade vare FB-vän med en av dem som jobbade på ETC på den tiden och hen råkade läsa inlägget, och då tog det naturligtvis hus i helvetet. Hen undrade vad fan jag höll på med i ett meddelande på messenger. Jag hade inte riktigt reflekterat över att deras kommentatorer var stammisar på deras sida, utan tänkte att det bara var randsom anonyma kommentatorer som inte hade någon verkshöjd eller copyright på sina kommenterar. Jag hade dock lite svårt att hantera att jag ställdes mot väggen, så jag började flamsa nåt om att jag satt och spelade Xbox, vilket jag gjorde just då, men det var så klart inte frågan. Hela grejen spårade ur rätt hårt och ETC twittrade ut en länk till inlägget. Detta ledde till att de riktiga personerna som kommenterade på ETCs hemsida började kommentera på mitt blogginlägg, så det blev plötsligt väldigt rörigt. Alltså, vilja kommentarer var äkta och vilka var fejkade av mig?
ETCS tweet drev dessutom en massa trafik till inlägget, och på en vecka hade den haft 23 000 unika besökare …
ETC blockade mig på Twitter och hen jag var kompis med på FB tog bort mig som vän. Förvisso en person som funnits i periferin i min bekantskapskrets sen jag var tonåring, och som jag aldrig dragit jämnt med, men ändå en person vars profisionella integritet jag respekterar (ett sätt för mig att säga, ”även fast jag inte gillar dig som person, så förstår jag att du är bra på det du gör”…).
I alla fall, så här i efterhand kan jag ju tycka att mitt inlägg var barnsligt, och min hantering av situationen efteråt var ju inte direkt smidig.
En gång var ETC-personen och jag på samma bröllopsfest och hen var väldigt bra på att inte se mig, fast jag gjorde ett tafatt försök att hälsa utanför toaletterna.
Vad är då sensmoralen: Flamsa inte på Internet! Ska du ha med roliga kommentarer till ett inlägg så skriv egna, och sno inte andras.
Idag är det kanske mer vanligt att man skärmdumpar och gör sig lustig över andras kommentarer som verkar stupida, men det är fortfarande inte okej.
(jag ber om ursäkt för eventuella korrfel, jag orkar inte korra just nu. Och jag ber om ursäkt till ETC och dess kommentatorer, förutom de som är rasister och liknande skit)
(de har gjort om gränssnittet för hur man skriver inlägg, så det är lite förvirrande. Ser ut som att jag sitter i nån form av word …)
I alla fall, idag kom min nya bok ”Solpaneler – Livet är ett skämt” från förlaget hem till mig! Den blev superfin. När jag läser den så skrattar jag åt mina egna skämt. Jag är på bra humör, med andra ord. Lagade en god middag också. Men det är inte det som är min poäng! Poängen är att du kan ta delar av ditt kapital och köpa min bok när den kommer ut i bokhandeln. Jag återkommer när det är dags!
Här är ett foto på en sexig bok:
Nu är jag fly förbannad. Bajsade på mig tre gånger av ilska. Nä, men en grej jag tänkt på är hur vi föräldrar delar med oss av våra barn i social media. Ingen tanke är unik och varje tanke har redan en hashtag. Jag snackar alltså om #sharenting (av orden share och parenting, antar jag).
Själv lägger jag upp en hel del foton på mitt barn på Instagram, men jag ursäktar mig med att jag har låst konto. Visserligen är det runt 900 personer som följer mig där, och ärligt talat känner inte jag så många personer. Jag känner ju inte ens mig själv.
Jag tänker också att Instagram är en bra plattform för mig att visa hur mitt barn har det för mina släktingar och vänner som vi inte träffar så ofta.
Ja, ni känner säkert till alla anledningar, eller så får ni spekulera lite kring varför föräldrar (#parents inom #parantes) gör som de gör. Spekulera och anta gillar ju folk att göra om andra.
Nackdelen med mitt #sharenting är att mitt barn som bara är 4 år inte förstår vidden av vad Instagram och social media är. Han har börjat säga ifrån när han inte vill bli fotograferad, men bilder på honom läggs ju ändå upp från när han vill bli fotograferad. Jag har säkert bloggat och skrivit på facebook och twitter om honom också, även om jag brukar hålla mig till positiva saker och inte skriva saker som kan vara känsliga (som när barnet är sjukt, ledset etc). Men jag kan ju inte avgöra vad han sen när han blir mer medveten om hur världen är tycker är rätt eller fel att jag delat med mig av om honom. Och på sätt och vis har jag hajat det här hela tiden. Att det är lite som att jag äter kött fast jag tycker att det är fel att döda djur, så tycker jag att det är fel att sharenta mitt barn. Jag gör det inte för likes, utan för att jag tycker att han är gullig och för att jag använder social media på ungefär samma sätt som folk förr använde fotoalbum – för att minnas saker. Mitt uppsåt är inte ondska.
Det kanske finns en viss risk att barn blir retade för saker deras föräldrar lagt upp, samtidigt kanske det finns en risk att barn som inte blivit sharentade känner att de blivit bortglömda (”Men Texas-Star, varför har inte din mamma lagt upp 1000 bilder där du äter glass? Hatar hon dig?”), men då kan man ju ha en dropbox eller liknande där man lägger bilderna och texterna. Eller varför inte ha ett gammalt hederligt fotoalbum med en miljard printade foton i?
Jag har ingen större poäng med det här inlägget annat än att vi föräldrar behöver tänka lite mer kring det här. Jag menar inte att det är fel att dela bilder på ens barn som har det toppen på sommarlovet eller vad det nu är, men det kan vara det. Det kan vara djävligt fel. Och då är det du som är Hitler.
