Då och då ser jag frågor här och där i universum och på sociala medier där folk undrar hur man lär sig att rita. De har alltid drömt om att rita, men de vet inte hur de ska börja.

Så jag tänkte berätta för just dig om hur jag har gjort det.

Steg 1. Jag var ett barn

Många människor börjar sina liv som barn. Barn blir exponerade för aktiviteten att rita. Detta kan ske hemma, på förskolan, hos dagmamman eller i vilken livssituation de nu befinner sig i. Papper och kritor, eller vattenfärg i form av kritpuckar, brukar vara de vanliga verktygen för den konstnärliga aktiviteten. Så var det också för mig. Men jag hade även filtpennor (som en del kallar för tuschpennor fast de inte innehåller tusch), färgpennor osv.

Jag växte upp under 80-talet och fick tillgång till kabel-TV när jag var 4 år. På den tiden fanns inga andra svenska TV-kanaler än ettan och tvåan, så istället fick vi titta på engelskspråkiga kanaler som visade tecknade barnprogram som egentligen var reklamfilmer för olika leksaker. Leksaker som M.A.S.K, He-Man, My Little Pony, Dino-riders, Transformers med mera.

Samtidigt brukade min storasyster rita egna klippdockor som hon även ritade hus till på begagnat faxpapper som mamma och pappa tog med sig från jobbet. Baksidorna av dessa papper var vita, så de var perfekta att rita på (och dessutom gratis!).

Jag började helt enkelt rita de olika figurerna från barnprogrammen som klippdockor. Jag ritade kläder till dem, fordon osv. Transformers ritade och monterade jag ihop på ett sätt så att de kunde transformeras från robot till fordon. Jag fick min bästis Leonarde att hjälpa till med produktionen av klippdockor och föreställde mig att vi en dag skulle ha vår egen studio där han kunde vara verksam som min assistent, men istället gick han och blev sångare. Jaja.

Jag har också minnen av hur jag fick min dagisavdelning att rita klippdockor baserade på den otroligt populära filmatiseringen av Ivanhoe. I efterhand kan jag ana varför jag i så många år har jobbat som en av landets mest framgångsrika redaktörer och projektledare på förlag …

Steg 2. Talang
Jag tillhör dem som tror att det krävs någon form av talang för att bli bra inom ett visst område. Hur den här talangen uppstår beror till stor del på vad man uppmuntras till som barn. Jag fick höra att jag var bra på att rita, men usel på allt som har med fysisk aktivitet att göra. Således har jag aldrig brytt mig om att bli bra på idrott eller samlag.

Men min poäng är att jag har en viss fallenhet eller talang för att rita.

Steg 3. Det eviga nötandet
För att bli bra på något måste man öva och öva och öva. Jag ritade konstant som barn.

Steg 4. Utbildning
Men hur mycket man än ritar på egen hand kommer man inte bli lika bra som om man adderar utbildning till ekvationen. När jag var 10 år började jag i kulturklass där vi hade extra bild- och musiklektioner, och jag hade turen att ha en väldigt engagerad mentor som tog med oss till konserthuset och de olika museerna i Stockholm (Sveriges ”capital”). Tidigt blev jag exponerad för den klassiska konsten, och då menar jag inte bara Filmnation och andra dåvarande animationsstudior, utan även konstnärer som Rembrandt.

Så hela mellanstadiet och högstadiet präglades av att jag gick i kulturklass. Efter det valde jag det estetiska programmet med inriktning på konst på gymnasiet, och hade turen att komma in på Huddinge gymnasium som på den tiden hade en fantastisk tillgång till allt från ugnar för keramikbränning till fotolabb, grafik (den gamla typen som etsningar, screentryck osv), och de hade till och med några datorer med Photoshop på (det här var alltså i slutet av 90-talet, så internet fanns knappt).

Programmet leddes av riktiga konstnärer, och ärligt talat var det minst lika bra som många av de förberedande konstskolor vi har i Sverige.

Efter gymnasiet gick jag två år på Nyckelviksskolan. Först det allmänna konstprogrammet och sedan det för illustration och formgivning. Det var en mycket bra skola som även den drevs av riktiga konstnärer, även om det andra programmet jag gick i mestadels drevs av eleverna i klassen. Det här är förresten överlag den stora grejen med att gå utbildningar: Det är dina skolkamrater som du kommer att lära dig mest av, och det är även dem som du kommer att bygga din yrkesverksamma karriär i stor utsträckning på om du hanterar dina kort rätt (vilket jag inte gjorde, för jag förstod inte detta på den tiden och körde mitt eget race).

Nyckelviksskolan är en så kallad förberedande konstskola, och vad det innebär är att högskolor som Konstfack, Kungliga konsthögskolan, HDK, Beckmans med flera ogärna tar in studenter som inte har gått en förberedande konstskola. Detta tycker de som saknar talang eller utbildning är orättvist, men grejen är att högskolorna är mycket krävande, och det är högst sannolikt att någon direkt från gatan inte kommer att klara av pressen. Dessutom, varför skulle någon som är kass ha företräde över de som verkligen har satsat och utbildat sig?
I andra europeiska länder använder de andra system. Där fungerar första året på högskolan som ett förberedande år, och studenter får söka till det kommande året och riskera att inte komma in.

Efter min tid på Nyckelviksskolan ville jag studera på Konstfack. Jag kom på en intervju, men bombade, så jag blev inte antagen. Året efter sökte jag istället till Beckmans designhögskola och läste två böcker om retorik för att klara intervjun, och jag blev antagen. Under min tid på Beckmans studerade jag reklam och grafisk formgivning i tre år och ägnade mig inte så mycket åt att rita, eftersom jag ville fokusera på att öppna upp min hjärna för att generera nya idéer mer effektivt. Jag kallar den här tekniken ”den lösa hjärnan”. Det hjälper att jag har vissa psykiska sjukdomar som kan öka min kreativa förmåga, men även här krävdes det mycket övning. Det har gynnat min karriär eftersom jag har relativt lätt för att komma på nya koncept för produkter, men samtidigt har jag en tendens att sabba saker i mitt privatliv.

Man blir aldrig färdig med att lära sig rita, och det är lätt att förlora skärpa och förmåga om man inte övar regelbundet. Jag har inte haft samma intresse för att teckna de senaste 15 åren, så jag är betydligt sämre på att rita nu än jag borde vara. Däremot har jag utvecklat metoder för att dölja att jag inte är så skicklig på att rita. Till exempel, när jag jobbar med Dinobonden-böckerna använder jag ofta en collage-teknik med foton av leksaker och referensbilder för att skapa mina layouter, som jag sedan tecknar över. Det är en effektiv och rolig metod som jag har lärt mig av de fransk-belgiska serieskaparna, och den används även inom Disney (de filmade till exempel skådespelare som dansade med mera för att skapa animationer för Snövit och de sju dvärgarna) mfl.

I alla fall, det var mina spontana tankar om att lära sig rita. Ursäkta skämtet om samlag.