Hur gör man egentligen? Eller jag vet inte.

Jag och min fru har köpt en lägenhet tillsammans med hennes föräldrar, så att de kan flytta från Umeå till 700 meter ifrån oss. För att det är rätt att ta hand om sina föräldrar.

Min pappa är död. Min mamma är död.

Jag minns inte om jag skrivit det här, men mamma dog för två år sen. Cancern kom tillbaka och cancern tog henne.

Det var mot slutet av pandemin. I början fick vi inte besöka henne på sjukhuset. Jag åkte upp till Stockholm från Kungsbacka för att bara vara i samma stad som hon i några dagar.

Det är konstigt, eller snarare, det är utveckling. Vi tror på vetenskapen och vetenskapen leder till framsteg. Medicinska i detta fallet.

Mamma hade hudcancer cirka åtta år innan hon dog. Den opererades bort. Mekaniskt.

Och så för två år sen. Hudcancern kom tillbaka, men denna gången på insidan av kroppen. Läkaren sa att smärtan hon hade bara var en urinvägsinflamation, utan att undersöka henne närmare. Fem månader senare var hon borta.

Men två månader från denna icke-dom så fick hon mediciner. Jag minns inte namnet på dem, men det var två stycken som släppts på marknaden först 2018. Moderna grejer.

Det hade blivit sommar. Mamma fick vård i hemmet. Jag bodde hos henne tillsammans med min vuxna systerdotter. Vi tog hand om henne. Om dagarna satt jag i hennes kök och jobbade på distans.

Vi försökte få till att hemtjänsten skulle avlasta, men det var alltid ny personal varje dag, och de som skulle ge henne medicin klockan 20:00 kom ibland 04:00.
Medicinerna kostade 100 000 kronor i månaden. En av dem gavs genom en spruta. Jag injicerade henne i magen. Den där magen som jag en gång i tiden legat i. Som gett mig livet.

Jag gjorde en så dum grej. Eller va fan, jag hade väl rätt att göra det? I alla fall, en dag satt vi i hennes vardagsrum som gjorts om till sjukhusrum. Mamma i ena fåtöljen och jag i den andra, så bara bubblade det upp ur mig/från mig, ”Ångrar du hur du var mot mig, mamma? När jag var barn? Att det är ditt fel att jag är så här?”

Jag tänkte att det kanske skulle vara som på film. Att i slutet av livet så kan man erkänna sina fel.

Hon bara viftade bort det. Det verkade som att hon uppriktigt inte förstod vad jag pratade om.
Jag var 40 år och försökte helt plötsligt få ut nån form av erkännande från min döende mor. Som knappt kunde gå en meter, ens med rullator. Att hon skulle … Ja, jag vet inte. Säga, ”Förlåt min son för att du inte hade en tryggare uppväxt.”

Men vadå, hon tog faktiskt ansvar för sitt agerande. Sökte hjälp. Fick terapi och mediciner när jag var i mellanstadieåldern.

För mig var det redan för sent. Jag hade redan pajat. Det psykiska kaoset som präglat min barndom, att aldrig veta var man har sin mamma, hade infekterat mig. Slagit rot i mig.

Jag kände mig dum. Vad spelade det för roll. Jag måste också ta ansvar för mitt agerande, oavsett orsakerna till att jag blev så jävla sjuk i hjärnan. Att jag inte alltid får ordning på hur det snurrar. Att jag inte fattar att jag är manisk när jag är manisk. Att jag inte kan gräla som en normal person utan att saker går sönder. Utan att relationer går sönder. Jag måste ta ansvar för det. Jag måste hålla emot det. Jag måste ta mina mediciner. Jag måste sova ordentligt.

Ibland är det som att jag ser mig själv från en övervakningskamera när jag spårar ur. Att jag sitter och tittar på och kan säga, ”nej nej, det där är dumt. Gör inte så där. Säg inte så där” och så gör jag det ändå.
Det är oftast kaffekoppar som går i kras. De måste gå sönder.

Mammas cancermediciner var mirakel. De tog bort proteinet som hudcancern behövde för att växa. Medicinerna svälte bort cancern. Eller, de var inte mirakel. De var vetenskap. Vi behöver vetenskapen. Vi behöver låta människor bilda sig. Vi behöver inte begränsa biblioteken, universiteten. Vi behöver inte begränsa tänkandet.

Mamma höll på att bli frisk. Hudcancern var borta i slutet av sommaren. Hon planterade blommor i sin trädgård och pratade om nästa sommar, ”Kanske vågar jag hoppas på en till sommar”.

Jag flyttade hem igen till min familj. En firma började renovera vårt badrum, så vi lånade en villa i närheten.

Och så ringde min storasyster. Mamma hade blivit sluddrig. De hade åkt in med henne.
Vården hade missat att röntga mammas huvud. Det fanns mer cancer. En annan cancer. Cancer i hjärnan. Blödande tumörer.

Två veckor kvar, sa läkarna.

Jag köpte tågbiljetter för mig och min son för att åka upp, så han skulle få träffa henne en sista gång i slutet av veckan. Men så en dag på jobbet kom ett till samtal och jag rusade till Göteborg Central och tog första bästa tåget upp till Stockholm.

Jag var med henne. Sov i samma rum som henne på sjukhuset. Innan jag la mig för att sova på tredje kvällen sa jag till henne, ”Jag går och lägger mig nu. Gör vad du behöver göra. Jag älskar dig”.

Nån timme senare vaknade jag av att det var tyst.

Pappa hade lämnat på samma sätt, när min storasyster sov i samma sjukhusrum som han, tio år tidigare. Släppt taget när barnet sov.

Jag vet inte. Jag berättade inte det här på rätt sätt kanske. Fick inte fram att det här ändå var en rätt fin tid. Att jag fick ta hand om min mamma. Att jag fick vara med och leda henne till slutet.

På morgonen körde min lillasyster mig till pendeltågsstationen i Årsta och jag tog sen snabbtåget hem igen från Stockholms Central. Det var en kylig, men solig höstmorgon. Utanför tågfönstret visste inte resten av världen att min mamma hade dött.