Vi ska flytta till en annan kommun så i morse tog Hugo och jag tåget vid åttasnåret från Malmö för att kolla in en förskola som han kanske kommer att gå på. Självklart var tåget sent pga gränskontrollerna mellan Sweden och Denmark, men människan anpassar sig så vi hade redan valt att ta ett försenat tåg som gick tidigare än det vi i vanliga fall hade kunnat ta.
Tänker att det är värre för de utan giltiga ID:n som måste ta jobbigare omvägar för att ta sig fram inom denna fredens och rörelsefrihetens union vi är med i. Kanske mest gäller de som har stora resurser iofs…
Jag hade lyckats sova hela tre timmar under natten för att den lille pyromanen (han satte eld på en restaurang i Norrköping faktiskt, men ingen dog ..) var på ovanligt gott natthumör. Detta ledde till att jag betedde mig ovanligt förvirrat på förskolan. Dessutom råkade jag nämna D-ordet flera gånger, och inte nog med det, jag sa även ”dagmamma” till en förskolepedagog som hade jobbat som dagma … ehm vad nu PK-ordet är för det. Samtliga gånger smög de in rättelser i vad de sa tillbaka till mig. Jag skämdes skam.
Igår så skulle jag posta en bröstpump till andra änden av landet, och i ett försök att undvika postnazisten gick jag till ett annat postombud än vad jag brukar göra, som ligger längre bort. Grejen är att jag inte hittade postombudet som ICA Malmborgs i Mobilia skulle ha enligt ”säkra” internetkällor. Så jag gav upp. På vägen hem gick jag förbi en kompis lägenhet och spontanringde henom och frågade ifall vederbörande ville ta en kaffe latte. Det ville hen.
Hen sa att hen även kunde visa mig vars de hade gömt postombudet. Det visade sig att det inte hörde ihop med förbutiken, utan ombudet låg inne i själva butiken och det var skyltat som i en labyrint för att ta sig dit bland alla hyllor. Det var kö och Hugo flippade. Dessutom hade de inget embalage som var stort nog för förpackningen med bröstpumpen i så jag fick tejpa ihop själva förpackningen och skicka iväg den.
Jag passade på att berätta för tjejen som jobbade där att jag är bekant på långa vägar med Eric Ericsson som brukade skicka bananer med frimärken på. Hon var inte mottaglig för denna information.
Sen när min sambo kom hem informerade hon mig om att jag måste hämta ut ett paket hos postnazisten ändå, så jag kunde inte vinna. Kalla det karma. Kalla det ödets ironi. Jag väljer att kalla det ”livet”.
I övrigt är det flyttkaos hemma hos oss. Vi har sålt en hel del av våra möbler så jag sitter på golvet just nu och skriver detta. Datorn står på ett hästkadaver eftersom arbetsbordet är monterat isär. Det luktar konstigt och flugorna beter sig som … flugor runt ett kadaver.
Peace out.
