Eller fiende och fiende. För några år sen, jag tippar på 2011, så läste jag en krönika på Aftonbladet.se skriven av Alex Schulman. Den var otroligt töntigt skriven, så jag bestämde mig för att göra en variant av hans krönika, men jag bytte ut vissa nyckelord mot ”Galago”. Av nån anledning fick jag för mig att det vore bra att kopiera in en massa kommentarer i kommentarsektionen, där jag också bytte ut nyckelord mot ”Galago”, så det skulle se ut som en massa människor var upprörda över ämnet. Det var helt random att jag valde kommentarerna till en artikel på ETC’s hemsida. Jag la in kanske 20 kommentarer och så tänkte jag inte mer på det. (Disclaimer: Jag har försökt googla fram det här gamla blogginlägget för att länka här, men jag hittar det inte. Kanske raderade jag det, eller så är jag kass på att googla)
På den tiden hade min blogg runt 1000 läsare per inlägg, så jag var aldrig någon stor bloggare, men jag råkade vare FB-vän med en av dem som jobbade på ETC på den tiden och hen råkade läsa inlägget, och då tog det naturligtvis hus i helvetet. Hen undrade vad fan jag höll på med i ett meddelande på messenger. Jag hade inte riktigt reflekterat över att deras kommentatorer var stammisar på deras sida, utan tänkte att det bara var randsom anonyma kommentatorer som inte hade någon verkshöjd eller copyright på sina kommenterar. Jag hade dock lite svårt att hantera att jag ställdes mot väggen, så jag började flamsa nåt om att jag satt och spelade Xbox, vilket jag gjorde just då, men det var så klart inte frågan. Hela grejen spårade ur rätt hårt och ETC twittrade ut en länk till inlägget. Detta ledde till att de riktiga personerna som kommenterade på ETCs hemsida började kommentera på mitt blogginlägg, så det blev plötsligt väldigt rörigt. Alltså, vilja kommentarer var äkta och vilka var fejkade av mig?
ETCS tweet drev dessutom en massa trafik till inlägget, och på en vecka hade den haft 23 000 unika besökare …
ETC blockade mig på Twitter och hen jag var kompis med på FB tog bort mig som vän. Förvisso en person som funnits i periferin i min bekantskapskrets sen jag var tonåring, och som jag aldrig dragit jämnt med, men ändå en person vars profisionella integritet jag respekterar (ett sätt för mig att säga, ”även fast jag inte gillar dig som person, så förstår jag att du är bra på det du gör”…).
I alla fall, så här i efterhand kan jag ju tycka att mitt inlägg var barnsligt, och min hantering av situationen efteråt var ju inte direkt smidig.
En gång var ETC-personen och jag på samma bröllopsfest och hen var väldigt bra på att inte se mig, fast jag gjorde ett tafatt försök att hälsa utanför toaletterna.
Vad är då sensmoralen: Flamsa inte på Internet! Ska du ha med roliga kommentarer till ett inlägg så skriv egna, och sno inte andras.
Idag är det kanske mer vanligt att man skärmdumpar och gör sig lustig över andras kommentarer som verkar stupida, men det är fortfarande inte okej.
(jag ber om ursäkt för eventuella korrfel, jag orkar inte korra just nu. Och jag ber om ursäkt till ETC och dess kommentatorer, förutom de som är rasister och liknande skit)
(de har gjort om gränssnittet för hur man skriver inlägg, så det är lite förvirrande. Ser ut som att jag sitter i nån form av word …)
I alla fall, idag kom min nya bok ”Solpaneler – Livet är ett skämt” från förlaget hem till mig! Den blev superfin. När jag läser den så skrattar jag åt mina egna skämt. Jag är på bra humör, med andra ord. Lagade en god middag också. Men det är inte det som är min poäng! Poängen är att du kan ta delar av ditt kapital och köpa min bok när den kommer ut i bokhandeln. Jag återkommer när det är dags!
Här är ett foto på en sexig bok:

Nu är jag fly förbannad. Bajsade på mig tre gånger av ilska. Nä, men en grej jag tänkt på är hur vi föräldrar delar med oss av våra barn i social media. Ingen tanke är unik och varje tanke har redan en hashtag. Jag snackar alltså om #sharenting (av orden share och parenting, antar jag).
Själv lägger jag upp en hel del foton på mitt barn på Instagram, men jag ursäktar mig med att jag har låst konto. Visserligen är det runt 900 personer som följer mig där, och ärligt talat känner inte jag så många personer. Jag känner ju inte ens mig själv.
Jag tänker också att Instagram är en bra plattform för mig att visa hur mitt barn har det för mina släktingar och vänner som vi inte träffar så ofta.
Ja, ni känner säkert till alla anledningar, eller så får ni spekulera lite kring varför föräldrar (#parents inom #parantes) gör som de gör. Spekulera och anta gillar ju folk att göra om andra.
Nackdelen med mitt #sharenting är att mitt barn som bara är 4 år inte förstår vidden av vad Instagram och social media är. Han har börjat säga ifrån när han inte vill bli fotograferad, men bilder på honom läggs ju ändå upp från när han vill bli fotograferad. Jag har säkert bloggat och skrivit på facebook och twitter om honom också, även om jag brukar hålla mig till positiva saker och inte skriva saker som kan vara känsliga (som när barnet är sjukt, ledset etc). Men jag kan ju inte avgöra vad han sen när han blir mer medveten om hur världen är tycker är rätt eller fel att jag delat med mig av om honom. Och på sätt och vis har jag hajat det här hela tiden. Att det är lite som att jag äter kött fast jag tycker att det är fel att döda djur, så tycker jag att det är fel att sharenta mitt barn. Jag gör det inte för likes, utan för att jag tycker att han är gullig och för att jag använder social media på ungefär samma sätt som folk förr använde fotoalbum – för att minnas saker. Mitt uppsåt är inte ondska.
Det kanske finns en viss risk att barn blir retade för saker deras föräldrar lagt upp, samtidigt kanske det finns en risk att barn som inte blivit sharentade känner att de blivit bortglömda (”Men Texas-Star, varför har inte din mamma lagt upp 1000 bilder där du äter glass? Hatar hon dig?”), men då kan man ju ha en dropbox eller liknande där man lägger bilderna och texterna. Eller varför inte ha ett gammalt hederligt fotoalbum med en miljard printade foton i?
Jag har ingen större poäng med det här inlägget annat än att vi föräldrar behöver tänka lite mer kring det här. Jag menar inte att det är fel att dela bilder på ens barn som har det toppen på sommarlovet eller vad det nu är, men det kan vara det. Det kan vara djävligt fel. Och då är det du som är Hitler.
Disclaimer: Jag jobbar inte inom brandförsvaret, så jag kan inte alla facktermer. Jag tycker att alla människor är lika mycket värda etc, krig är krig, fred är fred.
Jag tänkte dela med mig av några tankar om tre av de totalt fem brandstationerna som ingår i temat Lego Town. De två sista äger jag inte (ännu …), så de får tas upp vid ett senare tillfälle.
6382: Fire Station (1981)
Mitt första Lego set fick jag när jag var två år och det var brandstationen (set nr 6382) från 1981, så redan då blev jag hooked på dels Lego och dels brandförsvars-tematiken.
Jag har raserat och byggt upp det här setet hur många gånger som helst, och under min barndom utgjorde de röda klossarna själva bulken i min Lego-låda (singularis, sjukt jag vet), som jag byggde andra grejer av. De vita fönstren och den snygga vita dörren, som länge var den enda dörren jag hade, är dessutom perfekta för att bygga typiskt svenska röda hus.
För mig är den här brandstationen perfektion, men det kanske har att göra med dess relation till mig och nostalgi.
Låt oss titta lite på det. Själva byggnaden är ett stabilt bygge. Det känns som ett hus och inte som en kuliss, vilket en del sets kan kännas som.
De två garagen med portarna som går att dra upp och ner påminner mig om de som fanns på pappas jobb när jag var liten. Han jobbade på däckverkstad.
På bottenvåningen finns en reception/datacentral med den snygga klassiska blå datorn. Och på ovanvåningen bakom persiennerna finns ett vilorum för brandmännen.
Vi får två fordon med setet. En mindre bil som har vattenslang på rulle, och en större som också har vattenslang på rulle, samt en lucka på sidan där paneler med reglage och knappar döljer sig. Den större brandbilen har även en stege som går att förlänga.
Brandsoldaterna har enkla svarta kläder med svarta hjälmar. Receptionisten/sambandscentralpersonen är enkelt, men smakfullt klädd med tidstypisk frisyr.
Det ingår även ett träd och några blommor. Basplattan har en svaghet och det är att den är gjord som tre parkeringsplatser, vilket gör att receptionen i mitten inte har några pluppar på golvet, vilket gör det svårare att ställa minifigurer och annat där. Den här formen av platta används för alla tre brandstationer i det här inlägget.
Ett problem med setet är att klistermärket på huset går över flera klossar, vilket jag och andra barn tog sönder, så det är ovanligt att hitta setet begagnat med intakt klistermärke. Jag har en replica-sticker på mitt set numera. Jag hade dessutom tappat bort en del av klossarna som är för garagefunktionen, men i början av 00-talet köpte jag ett extra set från en god vän till mig, så stationen har varit komplett länge.
6385: Fire House-I (1985)
Fyra år senare så kom set 6385 ut. Jag hade inte det som barn, utan köpte det för nåt år sen först. Stationen påminner mycket om det förra.
Det saknar vilorum och sambandscentralen är flyttat till ovanvåningen. Av nån anledning är alla fönster neutralt transparenta, utom de utskjutande på ovanvåningen som är transparent blå.
Setet har ett torn där man kan hänga vattenslangarna för torkning. Det här tornets design är lätt att applicera på set 6382, vilket jag kan rekommendera, för torn är coola och mäktiga, samt inger respekt.
Fordonen är nästan likvärdiga det förra setets, men den mindre bilen är lite sämre för den saknar slang på rulle. Den större brandbilen är också något enklare än sin föregångare, men ser fortfarande rätt realistisk ut.
Brandsoldaterna har samma uniform som tidigare, men de har vita hjälmar istället för svarta. Som barn tyckte jag att det här såg extremt modernt och snygg ut, men idag föredrar jag de svarta hjälmarna. Lego har dock under senare år släppt vinröda hjälmar som jag kan rekommendera att man använder tillsammans med de här klassiska uniformerna.
Personen som inte är en brandsoldat har mer vardagliga kläder, så denne kan antingen jobba i sambandscentralen eller vara nån som kanske behöver hjälp.
Vi får några blommor med setet, men inget träd.
Det här setet är ju snyggt som fan. Byggnaden är lite tuffare än den tidigare, men fordonen är lite sämre.
6389: Fire Control Center (1990)
Fem år senare kom detta set ut som jag minns som ultramodernt. Jag köpte det först för några veckor sen.
Byggnaden återanvänder samma grundform som de två tidigare stationerna, men det ena garaget är något djupare för att få plats med den större brandbilen. Stationen har dessutom en plattform på taket som helikoptern som ingår kan landa på.
Den nedre våningen är öppen i mitten, vilket är lite skumt, men det möjliggör parkering av ett tredje fordon, eller genomfart. Nu är alla fönster i samma transparenta nyans, även för fordonen, vilket jag tycker är ett korrekt beslut från Legos sida.
Helikoptern har en väldigt typisk design för sin tid, men är lite mer robust än vad den kanske ser ut att vara på bild. Designen för helikopterplattan går att applicera på de två tidigare stationerna, men på bekostnad av takfönstren.
Den mindre brandbilen är mer åt jeephållet och den har slang på rulle, vilket jag alltså tycker är viktigt och kul, för det är något mer att leka med. Den har en designbrist som jag kommer ta upp i stycket om minifigurerna.
Den större brandbilen är för mig vad som säljer det här setet. Fordonet ser ut som nåt slags rymdskepp nästan! Och den har luckor man ska öppna för att fälla ut slangen på rulle, vilket är extra kul att leka med. Vattenkanonen har dock en tendens att falla av hela tiden, för den sitter inte fast särskilt väl.
Min treåring älskar det här setet.
Minifigurerna då? Samma uniform som tidigare. Endast en av brandmännen har den klassiska brandhjälmen. Piloten har sin motorcykelhjälm med det moderna visiret, men av nån anledning har två av minifigurerna hår. Varför då kan man undra?
Jag misstänker att den ena är den som arbetar i sambandscentralen, så hen är ursäktad, medan den andre är den som ska köra jeepen. Om en minifigur har på sig en brandhjälm går inte taket att stänga på jeepen, så istället för att ändra designen så att jeepen får mer höjd på insidan valde Lego att ta bort hjälmen för brandmannen och låta henom riskera sitt liv utan hjälm. Detta måste ju vara ett beslut från nån form av mellanchef på Lego.
Det som talar för det här setet är antalet fordon och att ett av dem är en helikopter. Tyvärr tycker jag att jeepen brister rätt rejält i den där designmissen, och rymdskepps-brandbilen är för space:ad för min smak, även om jag som barn tyckte att den såg sjukt cool ut. Den öppna mitten i byggnaden är ur ett lekperspektiv rätt bra, men jag föredrar att ha en vägg med en dörr.
Alla de här tre seten är väldigt likvärdiga, så vilken man tycker bäst om har förmodligen att göra med när man är född och vilket man hade som barn.
På mitt instagramkonto Solbrick brukar jag lägga upp olika Lego-byggen jag håller på med. Här är två av stationerna tillsammans i min retro-Legostad.
- Känslor för andra personer kan växla snabbt, från exempelvis intensiv beundran till extrem nedvärdering.Källa: Vårdguiden
Nu ska man ju inte försöka passa in sig själv efter en diagnos hur mycket som helst. Det upplever jag att bekanta gjort som fått diagnoser. Att de ser det som en blueprint för hur de ska vara.
Men med det sagt så har jag i relationssammanhang problemet som beskrivs ovan, men i princip bara när det gäller kreativa personer som jag dejtat. I början kan jag messa och hålla på och hylla deras konstnärliga kvalitéer för att senare bli väldigt kritiskt. Nu är jag osäker på om det här inte bara är en släng av elitism från min sida. Några av de utbildningar jag gått har ändå varit rätt så hetsiga. Efter en del redovisningar på Beckmans kunde jag bryta ihop och gråta av utmattning efter att ha åkt på däng i kommentarerna om mina arbeten, och jag såg andra studenter vara med om samma. Jag såg detta som något positivt. Att man skulle nötas ner för att kunna utvecklas, och pallade man inte pressen så var man inte värdig.
Att överföra den mentaliteten när man pratar med ett kärleksintresse privat är dock inte att rekommendera …
Jag har ibland väldigt intensiva vänskapsrelationer med personer jag nyligen träffat, säg på nåt tillfälligt frilansjobb eller liknande där jag umgås med en person flera gånger i veckan i några månader och sen upplöses den där relationen och jag pallar inte att svara på mess jag får och blir rätt störd av att personen hör av sig. Jag tror det skapar en del förvirring och besvikelse hos dem, men jag skulle inte dra mig så långt att jag börjar nedvärdera dem eller är taskig mot dem. Det är mer att jag inte orkar vara med dem längre. Jag ser mig ändå som att vi fortfarande är vänner (douchevarning!) …
Jag har väldigt svårt att be kompisar och bekanta om hjälp, vilket jag tror jag redan skrivit om. Flyttar man runt så ofta som jag gör så behöver man hjälp med att bära möbler, Lego och böcker, så här ser jag till att försöka hjälpa kompisar med deras flyttar så ofta jag kan, för att sen känna mindre skam kring att be dem om hjälp när jag behöver den. För mig är det viktigt att hela tiden ha vad jag upplever som balans i ”tjänster- och gentjänstskulder”. Jag gör nåt för dig, och då kan jag be dig om hjälp, men jag kan inte be dig om hjälp om jag inte redan gjort nåt för dig. Jag litar inte på att det finns andra utanför min närmsta krets som ställer upp för mig, även fast jag vet att många gjort det. Men är inte det lite typiskt svenskt? Att man inte vill vara till besvär?
På Vårdguiden står det att många upplever personer med borderline som opålitliga och känslokalla, men jag tror inte att mina kompisar upplever mig som sån. Däremot dejter.
Om då en person hjälper mig utan att jag gjort något för den så hamnar jag på minus och då måste jag kompensera den personen, känner jag. Jag har för mig att i gammal Star Wars-kanon så räddar Han Solo livet på Chewbacca och då känner Chewie en så stark tacksamhet att han bestämmer sig för att vara Han Solos slav på livstid. Lite åt det hållet kunde jag resonera när jag var yngre, ”This dude is my brother for life för att han fixade ett frilansjobb åt mig”. Så blir jag så där tårögd och darrig på läppen som jag blir när amerikaner är så där extra kära i sin flagga och håller fina tal om hur fint det är att vara jänkare, ni vet som presidenten i Independence day.
När jag var yngre hade jag fått för mig att jag var en extremt bra människokännare, men här har jag behövt omvärdera min idé om mina förmågor rejält. Förut var jag snabb på att döma om jag tyckte att en person var en idiot, intressant eller totalt menlös (ofta var de menlösa, enligt mig), men ofta när jag lär känna människor lite mer så dyker det upp saker om dem som gör att jag gillar dem. Det är ofta kopplat till att de varit med om något stort trauma i deras liv, som gör att jag respekterar dem mer. Nåt med att jag känner gemenskap med andra som upplevt stor sorg, även om de på pappret kanske haft mer rätt till sin sorg, än jag som har nåt fel i hjärnan som gör att jag känner sorg (fast jag sörjer att jag inte är normal. Det verkar rätt skönt …)
Ja, jag är väl ingen toppenkompis alla gånger. Jag tycker om mina kompisar väldigt mycket, och jag har ett en handfull kompisar som jag kanske bara träffar nån gång vart tredje år eller mer sällan, men varje gång vi ses är det som att ingen tid gått och vi har kvar vår kemi från tidigare.
Bara det här senaste året har jag börjat sakna många av mina gamla kompisar, men jag bor i en helt annan del av landet och nästan alla har barn eller träning de måste hålla på med, så det är svårt att hinna ses. Ändå tur att man kan hålla sig uppdaterad via Instagram, som känns som en lagom kravlös plattform för att hålla lite liv i kontakten.
När det gäller dejtandet kan det vara intensivt både i form av mess och att jag vill träffas (särskilt om personen inte verkar så intresserad, då blir jag desperat), men i princip har de alltid följt samma mönster, som jag tror jag hellre skriver om i inlägget som kommer handla om missbruk.