Så kom då dagen då det var dags att titta på första avsnittet av TV-serieversionen av serien ”Preacher”. Denna milstolpe inom amerikansk populärkultur skapad av britterna Garth Ennis och Steve Dillon och som publicerades 1995-2000 på DC Comics underförlag Vertigo.

Som så många andra svenskar kom jag först i kontakt med Preacher i serietidningen Magnum Comics. Jag hade något år tidigare börjat köpa importerade amerikanska serier från Marvel och Image, framför allt Spawn.

En dag när jag var inne i seriebutiken Comics Heaven i Gamla Stan, Stockholm, så hörde jag killen som jobbade där snacka med butiksägaren Kåge om hur förträfflig Preacher var. Jag var bara 15 år när jag köpte mitt första nummer för ganska exakt 20 år sen, så jag hade bara barnbidraget att nyttja för inköp. Jag tror det låg på 640 kronor i månaden, och en amerikansk serietidning kostade ca 30 kronor. Jag la genast ifrån mig X-Men-tidningarna jag hade i handen och köpte så många nummer av Preacher jag hade råd med och som inte blivit publicerade i Magnum ännu. Och så där höll jag på. Lösnummer efter lösnummer.

Efter millenieskiftet då den nya vågen av serietidningsfilmer började rulla ut på biograferna med Spindelmannen, X-Men etc så var vi många som började hoppas på en filmatisering av Preacher. Inte för att nån trodde att det var möjligt eftersom en film inte skulle få plats med hela storyn, men detta var innan TV-serieversioner som The Walking Dead, Daredevil och Game of Thrones och hela den övriga uppryckningen av amerikanska TV-serier.

Sen kom filmatiseringen av Hellblaizer, som är en slags andlig förlaga till Preacher. Både upphovspersonerna jobbade med den titeln samtidigt. Filmen som fick namnet Constantine och hade universums bästa … obs ironi … ”skådespelare” Keanu Reeves i huvudrollen som John Constantine. En exorcist som röker och super och får lungcancer och är allmänt sjaskig. Ja, alltså i serien. I filmen var det inte mycket kvar av originalet, och detta faktum gjorde att jag började oroa mig för att nån jävel skulle göra en film av Preacher bara till namnet och sen fucka upp allt och hitta på en egen meningslös historia.

Tiden gick och det dök upp rykten om det ena projektet efter det andra som det aldrig blev något av.

Sen gick TV-kanalen AMC ut med att de skulle göra en TV-serie. ”AMC?”, tänkte jag.
Grejen med Preacher som var så revolutionerande för mig var övervåldet. I de superhjälteserier jag växte upp med fick man aldrig se blod. I Preacher sprätte det rött över sidorna. Man fick se när huvuden blev sönderskjutna och hjärnsubstansen flög och alla håll och kanter. Ett befriande övervåld efter alla år med Comics Code-godkända serier.

Och tuttar. Och snoppar. Så mycket naket hade jag aldrig sett i en amerikansk serie tidigare.

Och FUCK FUCK FUCK FUCK. Svordomar!

AMC som är en kabelkanal beroende av annonsörer har inte med naket eller svordomar. Så jag har alltid föreställt mig att HBO borde varit det bolag som skulle ha tagit sig an serien.

Våld är de däremot kända för, framför allt i The Walking dead och även en del i Breaking Bad.

Att dessutom Seth Rogen varit med och tagit fram TV-versionen, ja samma Seth Rogen som bara gör bajs i vanliga fall, gjorde mig väldig orolig. Hans humor är ingen jag delar.

Men som sagt så kom då dagen då jag tillslut fick se första avsnittet av den här rörlig bild-versionen av serien som för mig agerade brygga mellan de kommersiella serierna och de mer alternativa som sen fick mig att upptäcka Galago och svensk självbiografi som blev den genre jag själv kanske mest är känd för.

Och fy fan vad bra avsnittet var!!!!! FY FAN! FUCK FUCK FUCK!

Jag tycker att de verkar ha lyckats väldigt bra med castingen. Att Tulip spelas av en ickeblond, ickevit skådis (Ruth Negga), är säkert något redan fuckboys på nätet slitit sönder sina fedorahattar på grund av, och jag som hade problem med castingen av Deborah Ann Woll som Karen Page i Daredevil pga att hon inte är särskilt lik utseendemässigt, borde kanske haft mer problem med det här valet, men hon är ju så jädra bra. Vilken karisma. Vilken charm!

Joseph Gilgun som Cassidy! Förhandsbilderna övertygade inte mig, men så fort han började snacka, och när solglasögonen åkte på var verkligen Cassidy.

Dominic Cooper som min ungdomskärlek den direkt dålige prästen Jesse. Jo, men det kommer nog att funka. Även fast han har skägg och inte långt lockigt hår. Jag hade ju gärna sett Kit Harrington (Jon Snow i Game of Thrones). Mest för hans utseende förvisso. Cooper har nog mer trovärdighet när det gäller att vandra i Jesse skor.

De hade jobbat mycket med att få till en egen grafisk form också med kultfilms-känsla i inledningssekvensen som fungerade väldigt bra, och känsla för detaljer och ett grymt jobb av kostymavdelningen. Sydstatarna som dyker upp i gamla sydstatsuniformer från inbördeskriget. Så bra planterat och så bra utfört.

Jag ser verkligen fram emot att få följa med på trions äventyr i TV-serieformatet, även om den tar sig friheter med storyn.

Och när Tom Cruise dök upp så skrattade jag så mycket att jag slog mig hårt mot låret flera gånger.

Fem solar i betyg av fem möjliga.

Så vi har flyttat från Malmö till en liten kranskommun för att leva Pleasantville-livet. Förra gången fick jag bestämma vart vi skulle bo, så den här gången var det min sambos tur att välja. Då blev det bostadsrätt, vilket jag bara bott i en gång tidigare, men det var en bostadsrätt min dåvarande sambo ägde, så jag betalade bara hyra till henne.

Jag hann inte ens kolla på den här lägenheten innan vi vann budgivningen för jag var bortrest, men jag tror ändå inte att jag hade upptäckt alla fel med lägenheten. Eller fel kanske är fel ord, man ska ju tänka positivt så vi kan kalla felen för features.

Här är en lista över features:

1. Porösa väggar. Vi satte upp en hängare i hallen. Hängde upp tre jackor. Pluggen släppte och hela hängaren föll  ner. Två fula hål att spackla igen.

I vardagsrummet satte jag upp hyllkonsoler. De två översta åkte i backen fast det inte var mycket till tyngd på dem. Kanske använde jag för stor plugg. Det var trä bakom gipset och ingen luftspalt. Borde ju hållit tyckte jag.

2. Öppen kattlucka i toadörren. Vem vill bajsa när det är ett stort hål i dörren??? INTE JAG! Min lösning här var att mäta dörren och göra lite reaseach på nätet. Kom fram till att dörren hade ett standardmått och beställde en dörr för 269 kr från Bauhaus. Frakten gick på 399 kr. I morse när dörren kom med DHL och jag skulle sätta upp den inser jag att dörrkarmen är ca 7 mm för låg för att nya dörren ska få plats. Jag kan få tillbaka de 269 kr säger Bauhaus, men frakten går på ytterligare 399 kr. Alternativt hyr jag en liten skåpbil och kör den till närmsta Bauhaus, men det kostar kanske mer… Jag fick dessutom en stor pall på köpet som dörren levererades på. Helst vill jag bara köra allt till tippen och dumpa grejerna i brännbart.

3. Kyl och frys. Gick aldrig att starta upp. Efter några dagar ersatte säljaren oss ekonomiskt och vi lade till 1000 spänn för en bättre enhet. Men de där dagarna utan var ju sjukt ovärda, plus att vi blev tvungna att kasta all mat vi hade med oss från förra lägenheten. Alltså vi är väldigt beroende av kyl och frys i vår samtid. Särskilt eftersom min sambo dricker mjölk till kaffet.

4. Toaletten läcker. Går säkert att byta packningen bara, men den läcker även lite lite grand från baksidan. Inget svartvatten, men ändå. Säkert en packningsfråga där med. Fästena för sitsen börjar dessutom sjunga på sista refrängen. Dags att byta hela stolen, tycker vi båda. En ny kostar inte så mycket, men vi behöver nog någon som installerar den på rätt sätt.

5. Världens minsta duschutrymme. Duschdraperiet klistrar sig mot benen när man duschar. Kanske trevlig för de som är singlar, men personligen vill jag ha mitt space när jag rengör mig. Grannen under säger att hon har nån form av glasvikvägg som jag hoppas få inspektera vid tillfälle (säger inte att jag ska duscha hos henne, vill bara se hur hon löst det hela).

6. Strömbrytaren till sovrumslampan. Den är placerad så att när man stänger dörren kommer låsgrejen åt knappen som gör att lampan antingen släcks eller tänds. Vet inte om detta är gjort med flit nån gång, eller pga idioti. Gissar på det sistnämnda.

7. Inget internet. En tidigare ägare hade helt enkelt klippt sönder kablarna för internet och tv … Wat??? Comhem kom snabbt hem till oss och gjorde en tillfällig fixning och ska snygga till det hela nästa vecka.

8. Smådetaljer som att det saknas delar av tätning i fönstren, fog mellan golvplattor i köket, jobbigt skyddsunderlag under fejkparketten i sovrummet, diverse gamla hål i väggarna som antingen inte är igenspacklade eller så är de märkbara i nyansskillnader i färgen. På ett ställe har en tidigare ägare målat över igenspacklade hål med glansig vit lackfärg istället för vanlig matt väggfärg, exempelvis.

9. Brandvarnaren funkade inte. Vilket inte är hela världen för oss för jag hade fyra stycken med mig … Men ändå, en sån ska man ju kolla regelbundet att den funkar.

10. Ingen hiss. Förut hade vi hiss, vilket vi inte har nu, så det är lite bökigt att först ställa ner barnvagnen i källaren och sen gå upp med sonen på armen samtidigt som man kanske har två tre kassar från Ica. Jag har dock en ryggsäck som jag lägger matvaror i numera, så det är delvis löst.

Ja, sen finns det säkert en massa annat, som att tapetsering och de målade väggarna är rätt slarvigt gjorda, samma sak med de flesta lister som sitter lite lustigt monterade. Fördelen är att lägenheten bara är på 58,8 kvm (vår förra var på 116 kvm), så det känns som att det ändå går att åtgärda det mesta. Den här lägenheten är lite av en lärlingslägenhet för oss, eftersom vi siktar på att bo här rätt billigt och under de kommande åren kunna spara ihop pengar till att köpa hus. Jag behöver ju en källare att ha min framtida Legostad i, naturligtivs. När vi en dag säljer kommer lägenheten vara i mycket bättre skick än när vi köpte den, så det känns bra att tänka på, även om det är lite påfrestande just nu. Det är rätt svårt att hinna fixa med grejer dock, eftersom min son är lite som Skalman i den meningen att han har en biologisk mat och sov-klocka som gärna ringer när jag precis håller på med något projekt …

Att jag som älskar Malmö inte längre bor i Malmö är rätt jobbigt också. Jag tror det blir bättre när jag börjar jobba igen, men nu som föräldraledig är det här stället rena öknen när vi är ute och går om dagarna. Dels tar det en timme att gå runt hela orten och dels träffar man inte på en kotte under den tiden. Det är som att gå i en kuliss. Ofta vill jag bara ställa mig och skrika rakt ut av frustration.

Men det är i alla fall bra förskolor här, och barnets bästa måste gå före min mentala hälsa.