Att leva med borderline, del 2 Vem är jag ens?

on 2019/01/19
Posted In: Okategoriserade

Två av de nio symtomen för borderline lyder så här:

  • Du har förvirrade tankar och känslor inför dig själv. Du upplever ofta att din självbild inte stämmer överens med omgivningens uppfattning om dig.
  • Du upplever ofta en inre tomhet.
    (Källa: Vårdguiden)

Ofta så tycker jag rätt bra om mig själv, och det här har blivit bättre med åren. Men jag kan också ha långa stunder som pågår i timmar då jag är helt övertygad om att andra som jag känner tycker att jag är en skurk och en riktigt dålig människa som man absolut ska hålla sig undan ifrån. Jag hanterar dessutom avföljningar på twitter och att nån tar bort mig som vän på Facebook rätt hårt. Förr brukade jag på daglig basis gå in i appar där man kunde se vem som tagit bort en och jag hade alltid hög ångest inför detta. Här har jag tvingat mig själv till att sluta bry mig och dessutom kraftigt begränsat mitt användande av social media.
Jag ångrar nästan alltid varje inlägg jag gör i de sammanhangen och skäms. Varför måste jag ta plats nu igen i folks flöden? Fattar jag inte att folk garvar åt mig och inte med mig? Den stora konflikten med mig själv här är att jag drivs av ett konstant behov av att skapa, kontra att jag tycker att allt jag gör inte håller måttet. Så jag utsätter mig för att bli kritiserad och bedömd, exempelvis när jag gjorde mina två böcker så blev de recenserade.

När jag var yngre hade jag olika sätt att försöka styra så att folk inte tänkte på mig.

Nån gång i mellanstadiet så började jag oroa mig väldigt mycket för att andra skulle märka att jag var konstig. Jag tyckte alltså själv att jag var konstig, sen om jag var det eller inte kan jag inte riktigt bedöma för jag såg inte mig själv utifrån hur andra såg på mig. Plus de flesta känner väls sig konstiga när de växer upp?
Jag inledde en strategi som gick ut på att klä mig i så neutrala kläder som möjligt. Helst ljusgrått. Jag minns att jag en gång fick tag på en jacka som var otroligt intetsägande i en beige färg. Jag tyckte att den var direkt ful och ointressant och alltså perfekt som kamouflage.
När jag gick i högstadiet var det poppis med olika NFL/NHL/NBA-kläder så ett tag använde jag såna kläder som kamouflage för att passa in med alla andra.
Men min misstänksamhet kring att andra uppfattade mig som konstig avtog inte. Att jag runt den här perioden i mitt liv började få massiva panikångestattacker varje dag underlättade inte känskan av att känna mig som ett freak.

I gymnasiet ändrade jag taktik. Jag gick estetiskt program och bestämde mig för att utseendemässigt sticka ut, för att visuellt verka konstig samtidigt som jag då dolde hur konstig jag egentligen var. Jag började sminka mig på ungefär det sätt som idag kanske motsvaras av emo. Jag färgade håret i olika färger som blått, lila, rött, men oftast var det svart.

Det var nu jag började skapa karaktären Mikael Sol. Jag började göra ”självbiografiska” serier om den här personen som egentligen mest var fria fantasier. I verkligheten började jag mer och mer att vara honom när jag var med andra, och jag hade ingen tydlig gräns mellan oss. Att ödet eller mina föräldrar dessutom gett mig ett namn som låter som ett låtsasnamn har inte direkt underlättat känslan av att jag hela tiden försöker spela en roll.
Men att jag skapade ett fiktivt alter ego att hänga upp mig själv på var en strategi som fungerade rätt bra.
I alla fall i ytliga sammanhang. Har man följt min blogg i många år kan man säkert se en hel del inkonsekvenser i hur jag framställer mig själv och här skulle inte jag vilja säga att jag satt och försökte ljuga eller så, utan att jag just då i den skrivande stunden försökte förmedla vem jag var just då. Men med det sagt så är det här rollspelande i klass med att ljuga i den meningen att det blir väldigt svårt att hålla reda på vem man är, precis som det är svårt att hålla koll på lögner när de blir för många.

Jag minns en gång när min andra flickvän pratade med en av mina systrar och flickvännen sa att det var som att det inte gick att lära känna mig, och min syster ironiskt svarade, ”Men det finns ju ingenting där”.

Jag är själv lite osäker på hur väl det stämmer in att jag inte vet vem jag är för jag har spelat seriefiguren Mikael Sol i lite mer än 20 år, och andra skapar väl sig sina identiteter på olika sätt?

Även nu som vuxen får jag ibland höra från kollegor och bekanta att de inte vet var de har mig, och jag har svårt att föreställa mig vad de har för bild av mig. Jag har som försvarsmekanism att vara lättsam utåt och skämta mycket. För mig är humorn en ventil för att ta mig genom dagen och olika situationer jag upplever som stressiga/jobbiga, men privat är jag rätt så sur för det mesta, vilket jag kommer ta upp i ett senare inlägg.

Förutom seriefiguren så har jag länge kopplat min identitet till konstnärsrollen. Den lidande konstnären och där är jag ibland osäker på om lidandet gjort mig till konstnär eller om viljan att bli konstnär ledde mig in på lidandets bana. Tänk om jag bara spelar att jag är psykiskt sjuk? Jag kanske bara inbillat mig hela grejen. Jag kan vara rädd att bli påkommen som psykiskt frisk.

Nu som 38åring känns det ändå som att jag har gjort så många grejer i mitt liv och jag har såna grejer som många har så att jag kan säga att jag är pappa, jag är min frus man, jag är min ålder, jag bor där jag bor, jag har min naturliga hårfärg (dvs mer och mer grå…), jobbar med det jag jobbar med, jag gillar Lego och jag gillar serier och har en del andra nördiga intressen, även om jag själv inte definierar mig som nörd. Jag tycker inte om att träna och jag gillar inte att resa.

Men jag tror att många har svårt att med ord beskriva vilka de är. Kolla bara Tinder-profiler som exempel.
”Gillar att träna, resa och busa”.

Alla människor är väl dessutom olika i olika situationer. Jag är på ett sätt med min familj och mina närmsta vänner, ett annat sätt på jobbet, livsmedelsbutiken, när jag möter nya människor, i kyrkan etc. Här tycker jag det dock är jättejobbigt om de olika världarna överlappar varandra. Alltså om en kompis hälsar på mig på jobbet, så har han andra förväntningar på hur jag ska vara som har att göra hur jag är privat kontra hur jag är på jobbet. Samma när jag ibland haft fester och det kommer människor från olika sammanhang, som när jag blandat kollegor med studiekamrater och serietecknare. Då ska jag vara tre olika varianter av mig själv samtidigt och det är utmattande och jag upplever det som väldigt genant att jag då kommer upplevas som konstig för jag inte är som jag brukar vara. Sannolikt märker nog inte nån det här och allt bara är nojor som utspelar sig i min hjärna.

Jag är osäker på när mina tomhetskänslor började slå till. Mycket blir luddigt för en del av mina tonår stördes av panikångesten som jag dessutom tror bidrag till ökat känslighet för mig då jag inte kunde ha en normal tonårsperiod där man får utsättas för grejer som att bli kär i nån, bli avvisad, gå på fester etc. Jag började bli tonåring först när jag var 17 och fick börja med Cipramil. Då hade jag haft panikångest sen jag var 11-12 år i olika omfattning.

Den tyngsta perioden av tomhet upplevde jag efter självmordsförsöket. Det var nog ungefär 8 månader som jag låg under vad jag kallar för ”slöjan”. Allting var menlöst. Jag sov väldigt lite, ibland bara 40 minuter per dygn. Känslan av tomhet var samtidigt fylld som upptill i bröstet av en väldigt intensiv tryckande ångest. Jag kände ofta att jag ville skära upp min bröstkorg och släppa ut ångesten, ungefär som ett sår som varar.

Än idag känner jag en nivå av tomhet som jag har svårt att tänka är normal. Jag känner mig alltid ensam, även när jag är med andra som står mig nära. För mig är det som att min hjärna är rymdskeppet Enterprise från Star Trek i en stor rymd av svart tomhet kring mig.

Här har det faktiskt hjälpt att bli pappa och att umgås med min son för den kärleken jag känner till honom lyckas fylla mycket av tomheten och jag vet att för hans skull måste jag vara så frisk som möjligt och inte tillåta mig att halka ner i tjäran.

 

 Comment 

Att leva med borderline, del 1 DU KOMMER LÄMNA MIG JAG HATAR DIG

on 2019/01/17
Posted In: Okategoriserade

När jag var 21 så fick jag diagnosen borderline efter att ha varit inlagd på sjukhus efter ett självmordsförsök.

Jag tänkte ta och skriva några inlägg som handlar om hur de här besvären med borderline yttrar sig i mitt liv.
Kärt barn har många namn och numera kallas borderline för ”Emotionellt instabilt personlighetssyndrom”, men det är skitjobbigt att läsa och skriva ut, plus att det inte låter lika coolt.

För att få diagnosen ska fem eller fler av följande symtom stämma in på dig (källa Vårdguiden – the place to be on the Internet):

  • Du har en stark rädsla att bli övergiven.
  • Du har förvirrade tankar och känslor inför dig själv. Du upplever ofta att din självbild inte stämmer överens med omgivningens uppfattning om dig.
  • Du upplever ofta en inre tomhet.
  • Du har starka känslor som snabbt kan förändras från ett extremt känsloläge till ett annat. Du kan till exempel känna stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Känslor för andra personer kan växla snabbt, från exempelvis intensiv beundran till extrem nedvärdering.
  • Du kan känna en intensiv ilska som omgivningen uppfattar som överdriven i förhållande till orsaken.
  • Du kan ibland bli väldigt misstänksam eller uppleva det som sker som overkligt.
  • Du är impulsiv och kan exempelvis missbruka droger, sex, mat eller pengar.
  • Du skär dig eller skadar dig själv på andra sätt. Du kan även ha återkommande tankar på att ta ditt liv.

När jag fick diagnosen så stämde nästan alla nio in på mig, men spoiler: det blir lättare med åren.

Angående rädslan att bli övergiven.

Det här är en av de svårare problemen jag har. Jag var livrädd för att bli lämnad. När min första flickvän gjorde slut med mig så kände jag väldigt starkt att livet var över och jag försökte alltså att ta mitt liv. Ingen skulle någonsin älska mig igen och jag var dessutom inte värd att älskas. Allt blev extremt snurrigt i mitt huvud och jag började få psykoser. Sättet relationen tog slut på krossade mig totalt och jag gjorde allt jag kunde för att försöka hålla henne kvar i mitt liv, på sätt som kan uppfattas som manipulativa. Vi sågs ungefär 10 månader efter första gången hon gjorde slut med mig, och det var först efter det slutliga uppbrottet som självmordsförsöket ägde rum. De där 10 månaderna var extremt ansträngande och jag var helt tömt i jakten på hennes bekräftelse. Nu kan man ju undra vad det var hon hade gjort för hemskt. Hon hade kysst en annan kille som hon blivit kär i, vilket ju nu i backspegeln känns som en struntgrej, men för mig just då var det som att hon hade begått den värsta formen av otrohet.

Just ett starkt bekräftelsebehov från den jag är tillsammans med, men även när det gäller min förmåga som konstnär eller mitt arbete är en stor drivkraft som samtidigt skapar väldigt mycket osäkerhet och ångest. Jag kan tycka att jag gör bra saker men de stunderna är snabbt över i förhållande till hur länge jag har ångest och känner mig värdelös kring exakt samma sak jag gjort.

Med min andra flickvän så gick förhållandet rätt bra, men jag lyckades aldrig släppa separationen från min första flickvän, fast hon och jag inte hade någon som helst kontakt. Den gamla relationen var som ett spöke i min hjärna och jag hade svårt att tänka på något annat innan jag skulle somna på kvällen. Allt ältades om och om igen och jag försökte lista ut vad jag hade gjort för fel i relationen och analyserade sönder allt. Under den här tiden gick jag i terapi och gick på flera olika ångestdämpande mediciner, men det fungerade så där. Jag började bli mer och mer rädd för att flickvän nummer två också skulle lämna mig och efter två år när vi satt och kollade på TV i vår lägenhet så blev jag tvungen att göra slut för jag hade börjat tänka på hela förhållandet som rysk roulette och när som helst så skulle kulan gå av mot min tinning och hon skulle lämna mig.
Efter det uppstod den en jävla massa kaos där jag försökte få henne tillbaka och jag försökte återskapa de där tio månaderna jag hade med flickvän nummer ett då vi fortfarande träffades fast vi inte var ihop. Som tur var så var flickvän nummer två äldre och visare och råkade dessutom träffa på en riktigt fin kille, så jag kunde inte komma åt henne på samma sätt, även fast jag försökte.

Flickvän nummer tre var det rätt mycket strul redan från starten. Relationen var väldigt lös och hade i självförsvar stängt av mig så att hon inte skulle kunna komma mig nära. Relationen var väldigt intensiv i några månader då vi i princip umgicks dygnet runt för att sen plötsligt bara upphöra då hon flyttade utomlands. Vi träffades något år senare tillsammans med ett gäng vänner och jag försökte få ihop det med henne igen, men ja … jag åkte på en rejäl utskällning för att jag försökte med samma gamla bullshit igen.
Just det avslutet tog inte så hårt på mig för jag hade som strategi två, förutom att stänga henne ute känslomässigt, även sett till att ha träffat en annan tjej parallellt just in case hon skulle ha varit otrogen.

I relation två så gjorde jag alltså slut för att skydda mig själv från att bli övergiven, och i relation tre stötte jag undan flickvännen så hon gjorde slut med mig, men jag kände att jag hade styrt henne till att göra det.

När flickvän nummer fyra dök upp så började jag kunna släppa flickvän nummer ett. Då hade det gått ungefär sex år sedan relationen upphört. Den här nya relationen var den värsta för det var väldigt svårt för mig att få den bekräftelsen jag kände att jag behövde från henne. Hon pratade ofta om att hon tyckte att vi borde ha en öppen relation där vi träffade andra också. För mig var det här en katastrof. Jag gick inte med på det, men i hemlighet började jag vara otrogen just ifall det skulle visa sig att hon i hemlighet skulle vara otrogen mot mig. Ja, vet, det här är ju hyckleri, men gissa vad! Att ha borderline gör en inte alltid till en rationell människa som fattar de bästa besluten, men med det sagt så har jag alltid försökt göra mitt bästa, även fast jag har en tendens att fucka upp just romantiska relationer. Det är som att jag i huvudet förstår att jag gör fel och att jag kan se konsekvenserna av agerandet på förhand, men jag kan inte stå emot impulserna och tankarna som börjar snurra. Det är som att ha akut diarré, man vet att det är olämpligt att bajsa ner sig när man sitter på bussen men kroppen kommer ända göra det åt en.
Det är väldigt svårt att förklara för andra att det inte bara är att skärpa till sig.
Under den här relationen började det brinna rätt rejält i mitt huvud. Jag hade fått för mig att inte gå i terapi och att inte ta mina mediciner för jag tyckte att jag var redo att klara mig själv, men oh boy oh boy vad jag hade fel.
När vi var på fester tillsammans så ville hon inte ha med mig att göra. Hennes förklaring var att vi ses ju ändå och nu på festen så är det en massa andra människor hon hellre vill vara med eftersom hon träffar dem mer sällan. Så jag brukade sitta och sura i nåt hörn och efteråt så utbröt alltid helt vansinniga gräl där jag var helt urspårad. Jag vidhåller dock att är man tillsammans så kan man åtminstone ge varandra nån form av bekräftelse när man är på fest tillsammans. Den här situationen eskalerade rätt snabbt till att jag var arg och irriterad flera dagar innan vi skulle på fester tillsammans. En gång var hon bjuden på en fest och jag undrade om jag skulle få komma med och då sa hon att jag skulle ta och ringa och fråga själv för hon kunde inte göra det åt mig eftersom vi var två olika personer. Så jag ringde och det hela blev väldigt märkligt eftersom normen är att man frågar ifall ens partner får komma med. Jag är än idag rätt generad över den upplevelsen och känner att jag blir sur igen. KUL!

I alla fall. Allt gick åt helvetet i den relationen och man skulle säkert kunna skriva två böcker om den, men vad som hände var att jag lyckades återupprätta samma situation som jag hade med flickvän nummer ett efter att det tog slut. Jag och flickvän nummer fyra började umgås i ungefär tio månader efter att hon hade gjort slut med mig. Allt kändes som att det var på hennes villkor när det gällde när vi kunde träffas, men jag var nog väldigt drivande där hela tiden. Vi sågs kanske två gånger i veckan och jag såg till att träffa andra tjejer via internetdejtingsajter de övriga dagarna, dels IRL eller via ett väldigt intensivt chattande där jag övervälde dem med komplimanger och roliga konversationen för att sen helt plötsligt blocka dem och försvinna ur deras liv fort som fan.

Innan flickvän nummer fyra så träffade jag en tjej i några månader som jag sen impulsivt frågade om hon ville bli min flickvän, men hon sa att det var för tidigt och att hon ville ta det lugnt framåt. Jag klarade inte av att hantera det så jag sa att jag aldrig mer ville träffa henne och raderade hennes telefonnummer.

Rädslan för att bli övergiven eller dissad har också medfört att jag har väldigt svårt för att be andra människor om hjälp, fast jag kanske skulle behöva det. Det positiva med det enligt mig är att jag pushat mig själv framåt mycket av egen maskin. Jag har haft väldigt svårt att be mina föräldrar om pengar, fast jag varit i ekonomiska situationer då jag knappt haft råd med hyran för rum jag hyrt.

I alla fall, jag hade bränt alla broar och eldat upp Stockholm efter flickvän nummer fyra. Det var dags att överge demonernas stad och jag flydde till Malmö.

I början så körde jag på i samma gamla spår med intensiva relationer med tjejer som snabbt avslutades.
Sen blev jag så extremt less på allt och mig själv i synnerhet. Jag var 30 år och min pappa hade precis dött och jag hade flyttat till en stad där jag egentligen inte kände nån. Jag hade fått mitt drömjobb och det var som att jag lyckades övertala mig själv att jag var tvungen att ta mig ur mitt destruktiva beteende gällande relationer och tvinga mig själv till att lita på nästa person jag blir tillsammans med.

Jag kände att jag var skyldig mig själv det. Jag var skyldig henne det. Jag ville inte ge henne samma kaos som jag gett de tidigare kärlekarna. Jag kände också att det här kanske var ett sätt för mig att betala av för gamla synder.

Och efter alla dessa år vet jag också av erfarenhet att jag måste våga släppa in folk för de gamla strategierna var värdelösa. Det är inte bättre att stå där i farstun när ens tjej gör slut med en och säga, jaha, men jag har knullat andra tjejer hela tiden, utan det är bättre att stå där och veta att man faktiskt försökte så gott man kunde även om det för mig är sjukligt svårt.

När det gäller just borderline så är det vanligt att man växer ifrån det. Det är ovanligt att folk över 40 har det och i år fyller jag 38. Jag har fortfarande kvar en del av de symtomen som listades i början och mer om dem i nästa inlägg, men som det är just nu tänker jag nästan aldrig på att min fru skulle överge mig. Jag har lyckats övertala mig själv att lita på henne till hundra procent. Men de första åren var jag superrädd för att hon skulle lämna mig.

 Comment 

Red Dead Redemption 2 – tankar och SPOILERS!

on 2019/01/12
Posted In: Okategoriserade

Jag klarade huvudstoryn här om dan och är uppe i 85,3 %, så jag anser mig vara rätt klar med spelet. Här kommer mina tankar, och läs dem inte om du inte vill bli SPOILAD!!!

SPOILERVARNING således! JA SPOILERVARNING!!!

Jag älskade verkligen det första Red Dead Redemption och spelade det 2011 och spelade om början av det för några år sen bara för att lalla runt och jaga djur, men ärligt talat så kom jag inte ihåg så mycket av storyn.
Jag var inte särskilt intresserad av RDR2 efter att ha sett första trailern, men bestämde mig för att inte kolla på några mer trailers eller spekulationsvideos för jag ville inte SPOILA min spelupplevelse.
Nu är jag man ju automatiskt SPOILAD om man spelat förra spelet, för i det spelet utspelar sig efter RDR2 och i det spelet existerar in Arthur Morgan som man spelar som i RDR2, och dessutom dör ju John Marston (som man spelar i RDR) i föregångaren. Det gjorde att jag var rätt säker på att Arthur skulle dö i det nya spelet och att man skulle få spela som John i slutet, och så blev det (detta fattade väl alla, så jag säger inte att jag var ovanligt smart).

I början av spelet så trodde jag att Rockstar hade fuckat upp John. Han såg inte ut som jag tyckte att han skulle se ut. Han var aningen mer plufsig, hade fula kläder och var lite annorlunda som person, men genom spelet utvecklas han och efter Arthur’s död hittar han snart fram till den John vi alla älskar från första spelet och det är väldigt tillfredsställande när det sker (plus: vem älskar inte att mjölka kor för att få komma till den förvandlingen …).

Spelet är sjukt långt, och ibland är det störigt med alla långsamma animationer, hur lång tid det tar att skära bort pälsen på djur man jagat och att det är som att gå i marmelad när man är i sitt läger, men jag vande mig rätt snabbt.
Några frustrerande grejer är att man bara kan välja vilka gevär man ska ha när man är i närheten eller på sin häst, så startar ett uppdrag utan att du har tillgång till din häst så händer det att du inte får med dig något gevär eller ditt favoritvapen. Jag anpassade mig till detta och såg alltid till att ha valt vapen redan innan jag gick fram till en person som triggade ett uppdrag och många gånger funkade det, men om jag sen dog under uppdraget och började från en check point så hände det att mina vapen bytts ut …

Överlag så har man inte så stor kontroll över spelet, utan det är mer som en interaktiv film. Jag tänkte ofta på Heavy Rain, när jag spelade. Man klickar på förvalda knappar som spelet säger att man ska trycka på, och skjuter på det spelet vill att man ska skjuta på.
Ofta är det två till tre uppdrag att välja mellan samtidigt och de är representerade av en person. Säg att en är Sadie som är en av mina favoriter, men väljer jag henne så kommer kanske nån annan person och så är det den personen jag ska utföra uppdraget med. Det ger en känslan av att bli lite lurad i sina val.

Även om spelet är långt, så är det många storylines som inte är så långa. Jag kan ta Romeo och Julia-storyn som förvisso är rätt ointressant, men den är ett exempel på att vi introduceras för personer med problem som vi ska hjälpa dem med, men det är rätt snabbt avklarat över två-tre uppdrag, så man hinner inte fästa sig så mycket vid dem innan man ska vidare på nästa grej.

En annan sak som känns jobbigt för mig som är Fallout-fan är hur kasst lootandet är. Jag älskar att loota.
I RDR2 finns det uppdrag där man dödar runt 20 pers och alla har klockor och grejer på sig som man i teorin kan sno från deras döda kroppar och sen sälja. Säg att jag får ihop ett värde på 10 dollar per lik, då är det 200 dollar, vilket är rätt mycket pengar i det här spelet (jag var konstant pank för jag gillar att köpa kläder till Arthur och fylla på med ammo hela tiden), MEN istället för att få loota så klipper spelet till en cutscene och så har man automatiskt ridit bort från scenen och när man lyckas ta sig tillbaka har liken försvunnit.

Ytterligare en sak som är störig är när man är djupt inne i en snabb galopp på sin häst och så ska man runt ett hörn och så har en NPC spawnat där så man råkar rida rakt in i vederbörande och hen dör och så är man plötsligt efterlyst för mord. Extra irriterande är detta om man dödat ett djur och plockat dens perfekta päls för att pimpa sitt läger, men pälsen föll av pga krocken och så kommer nån annan NPC som blev vittne till OLYCKAN (som klassas som mord) och börjar skjuta på en. Jag vill för fan bara ge den där pälsen till Pearson. Varje gång jag var i Saint Denis hoppade jag av min häst för att gå genom stan. Annars var det garanterat att man skulle råka rida in i nån och bli nerskjuten av snuten. Så dog min första häst, Belle. Snuten dödade den och mig efter att min häst råkat knuffa en förbipasserande.
Just då hade jag bara råd med en rätt seg häst som jag döpte till Elsa och att rida fram på henne i snigelfart gjorde ju inte Belles död mindre sorglig …

Men med det sagt, så är det så otroligt intressant hur det här spelet är lite av en motsatts till hur GTA brukar vara. Där når man mer och mer framgång, och så är RDR2 till en början, men sen börjar allt gå åt skogen. När gänget har lägret utanför den där obehagliga grottan i Sista Färden-området är det ju riktigt jobbigt emotionellt. Jag kan inte säga att jag hade kul när jag spelade det kapitlet, men det var hela tiden intressant och det kändes som att jag var med om något unikt för ett spel som nog många tror är något annat (”Har du hört att man kan mörda folk i RDR2! SJUKT!”).
När Arthur’s häst som jag hade döpt till Ariel efter Den Lilla sjöjungfrun dog och han tackade den för allt så är det en så smart payoff på allt ens grinande på att få den där hästen att bli så bra som möjligt. Lite som i Minecraft när man har 20 diamanter på sig och man ramlar ner i lava och alla diamanterna förstörs, som man lagt en massa timmar på att hacka fram.

Miljöerna i spelet är otroligt vackra, nästan alla figurer som är med känns trovärdiga, djuren är fantastiska. När man är inne i byggnader så är detaljrikedomen enorm, och det är sällan jag kände att jag hade sett prylarna förut när jag gick in i ett hus. Så är det ju i Fallout-spelen. Man ba, ”Ah, den här personen har samma sugpropp som alla andra i sitt hem”.

Epilogerna är för långa, tycker jag. Och jag slås av samma tomhet som jag alltid gör i den här typen av open world-spel är avklarade och det är att världen utan sina uppdrag plötsligt känns fejk och plastig. I RDR2 är denna tomhet ännu starkare eftersom man får tillgång till en upphottad version av världen från RDR, men utan nånting att egentligen göra där. Jag red runt bara för att kolla genom allt, men det kändes mer som en plikt än ett nöje. Kanske kommer jag återvända för att fiska lite …

Jaha, men nu orkar jag inte skriva mer om detta.
Red Dead Redemption 2 är ändå det bästa spelet jag spelat. Det var över mina förväntningar. Jag kan inte ens förstå att så många människor som varit inblandade i att skapa detta lyckats skapa något som känns väldigt personligt och intimt. Bara en sån sak att jag känner sorg och saknade efter Arthur är ju nåt spel inte brukar lyckas med i vanliga fall.

Red Dead Redemption får 95 solar av 100 möjliga.

 Comment 

Mikael Sols 2018 – HELA LISTAN!

on 2018/12/31
Posted In: Okategoriserade

Beskriv året med tre ord.

2018, 365 dagar

Bästa köpet?

Dimor

Vilka sånger kommer påminna dig om 2018?

Vem har du umgåtts med mest?

Min fru och vårt gemensamma barn

Har du blivit bättre på något?

Nej, mitt mål är att utvecklas så lite som möjligt eftersom utveckling oundvikligen leder till döden.

Vad var extra dåligt med året?

Inget.

Lärde du känna några nya människor?

Nej. Jag tänkte inleda en kontakt med en annan pappa som köpte pizza på samma ställe som jag, men jag vågade inte. Av en slump var vi på samma badhus några dagar senare. Så i barnpoolen då vi båda bara var iklädda badbyxor tyckte jag var en mer rimlig situation att simma fram till honom och säga, ”Ursäkta, men var du på pizzerian i torsdags?”. Efter att ha pratat ett tag så bjöd han in oss på grillning till våren, så vi får se om det blir av. I alla fall: var inte rädd för att prata med främlingar.

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut?

Inte vad jag kan minnas. Oh, every day is just the same, som Broder Daniel-låten.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Jag är ofta glad när mitt barn blir glad över något han just klarat av.

Största framgång på det privata planet?

Just ja, jag gifte mig … med min fru. Jag tänker inte på såna här grejer, men jag förstår att det räknas som framgång enligt samhällets normer. Har man barn och två banklån tillsammans är det praktiskt att var gift med den man älskar och är i skuld med.

Vad var din största framgång på jobbet 2018?

Skulle nog ändå säga att Fantomen nr 9/2018 där Fantomen svingar rengbågsflaggan blev en rätt stor framgång. För mig personligen så gillade jag verkligen storyn jag skrev i Fantomen nr 20 och 21 om den tredje Fantomen och hans fru Puras äventyr.

Vem saknade du?

Saknar mina kompisar i Stockholm. Det var först för nån månad sedan det började kännas så.

Vad var extra bra?

Att jag i princip lyckats sluta med Facebook. Förra året slutade jag i princip med Twitter och det har hållit i sig rätt så bra.

Har du haft ett förhållande under 2018?

Ja. Eller vad det nu ska definieras som.

Vad önskar du att du gjort mer?

Fixat mer med övernattningslägenheten i Malmö, men jag är ofta så trött de kvällar jag är där.

Vad var din största tabbe 2018?

Jag blir lätt otroligt irriterad när jag är stressad eller blir avbruten när jag håller på med något. Får ont i magen och ångest av det och de i min omgivning uppskattar inte det beteendet (men det är vanligt bland folk som har samma diagnos som jag har).

Vilka ser du som de största händelserna under året?

Jag var i Angouleme i januari på seriefestivalen där, men det var andra gången jag var där och hälften av tiden ville jag mest åka hem för jag saknade min familj. Nästan allt utgår från vår son, så att följa hans utveckling tycker jag alltid är stort.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jobba ännu mer aktivt med att guida min son så att han kan utvecklas så mycket som möjligt.

Vilka är dina absolut sjukaste minnen från 2018?

Hade nån magsjuka.

Tror du 2019 kommer bli lika bra?

Säkert bättre. Om inte nåt dåligt händer.

Vart reste du under 2018?

Frankrike. Sen gick mitt pass ut och jag har inte orkat förnya för det är tre månaders väntetid där jag bor till passexpeditionen.

Vad kommer du sakna från 2018?

Inget.

Vad spenderade du mest pengar på?

Bostäder.

Och så slutligen; dina planer inför 2019?

Jag har några coola nummer av Fantomen som jag tror kommer att poppa, och så hoppas jag spela klart Read Dead Redemption 2. Köpte spelet samma dag som det släpptes, men har bara hunnit spela 67 procent.

 Comment 

ICA Maxi förstörde min iPhone!

on 2018/12/02
Posted In: Okategoriserade

Okej, det kanske inte var butikens fel att min treåriga son tappade min telefon från där han satt i kundvagnen rakt ner mot stengolvet.

Faktum är att han även tappat den mot Julas stengolv och mot stengolvet där vi bodde förut.
Tredje gången gilt för nu är skärmen helt flippad och vill bara sätta igång SVTplay-appen automatiskt när jag sätter på den.

Lite stressigt eftersom jag har alla olika reseappar jag behöver för att ta mig till jobbet och appar för att betala räkningar etc. Som tur är har jag en jobbtelefon också som jag kunnat överföra det mesta till.

Det knepiga nu är om jag ska eller inte ska laga den trasiga telefonen ens. Jag tror att jag får en ny av min mobiloperatör i februari, och även om jag får lite pengar på försäkringen så kanske det inte riktigt är värt att laga den. Å andra sidan kan min son få ha telefonen att leka med även i fortsättningen och så får min kommande telefon vara ifred. Plus att vi skaffat Google Chrome här hemma och det vore ju praktiskt med en telefon som agerar fjärrkontroll … Dyr jävla fjärrkontroll iofs …

Nästa telefon ska ha ett sånt där gummifodral man har på barns telefoner.

 Comment