Mikael Sol

Jag håller på att skriva manuset till ett nytt Fantomen-äventyr och ja… jag började kanske för en månad sen att göra lite research och skissade upp grunden för storyn, men sen har jag bara skjutit på att börja skriva. Planenen är att skriva mellan 07:00 och 09:00 på veckodagarna för då brukar man kunna jobba ostört, men det gäller ju bara när jag är på kontoret. Nu när jag jobbar hemifrån är det dagislämningar och grejer som tar tid.
Ja, ni ser själva. Ursäkter och undanflykter. Men idag började jag skriva och fick ihop 4 av 22 sidor och de blev riktigt sjukt bra. Tror att jag hittat tonen jag är ute efter. Ett annat trick för att få ihop en story är att berätta den högt för en annan levande människa. Så jag drog storyn för min fru tidigare idag. Dels så anpassar man storyn automatiskt när man berättar den för en annan för man vill bli förstådd, och dels så kan den andra personen ge en feedback. Detta är vad som kan kallas för en win-win.

Ytterligare ett knep är att värma upp genom att skriva något helt annat. Som ett blogginlägg. Så om ni ser ett blogginlägg dyka upp så där mitt på dagen, så kan ni nog utgå från att jag försöker bli av med ångesten jag har inför att jag behöver skriva.

Fan, vad gött det ändå är med bloggandet. För mig var bloggandet ett verktyg för att få skrivproppen att lossna. Ju mer man gör en grej desto lättare blir den. Detta gäller båda skrivandet, så som tecknandet och onanerandet. En kompis till mig i högstadiet runkade tre gånger om dagen (morgon, lunchrast och kväll. OBS väldigt kristen familj). Han blev med tiden sjukt bra på det. En gång på en klassresa till London gick han iväg till toaletten på flygplanet och runkade av sig på typ 5 sekunder. Alltså det hann inte ens bli kö till toan. Killen var ett proffs.

Eller Gud och Gud. Jag är ateist sen några år tillbaka och tror på vetenskap och den typen av nonsens.
Således är jag absolut inte religiös, även om jag saknar riterna som ingår i organiserad trosutövning. Att elda saker. Att doppa sig i vatten. Att sjunga i kör.
Att ha barn är det närmsta en religös tillvaro jag har.
Riktiga kristna älskar ju sin Jesus mer än sina egna barn och att älska sitt barn är den största kärleken. En annan är viktigare än en själv. En annan än jag är Jesus. Eller Gud för den delen.
Så han sitter där i soffan och kollar på Barbapappa och jag säger lite skämtsamt att jag och Barbapappa har samma kroppsform. En rosa klump även känd som dadbod. Vi fick den kroppen vi sådde.

Det finns en liten badsjö nära där vi lever. På varma dagar samlas vi pappor och mammor där som valrossar. Irrar lite lojt bakom barnen så att de inte drunknar. Ibland är det till och med lite varmt i vattnet och om jag kisar med hjärnan så kan jag inbilla mig att sjön är floden Jordan.
Döp mig och låt mig födas på nytt i anden. Föräldraskapet.
Innan var jag bara en rotlös pojke som inte hade någon plan bortom helgens one night stand och de dimmiga golgatavandringarna genom nattens Köpenhamn. Från bar till bar och famn till famn.

Vattnet renar. Ur kvinnan steg sedan sonen upp likt Pallas Athena ur Zeus huvud och jag föll ner på knä.

Att vara farsa är att vara en tjänare, en följare och en lärjunge. En församlingsmedlem i familjens kyrka. Varje rum i lägenheten ett heligt rum.
IKEA-lådorna med plastdinosaurier och hajar är altare vi fyller på med än mer plastdjur. I ett av vardagsrumshörnen har en afrikansk savann bildats.

Just nu pågår en brinnande epidemi. Jag pratar inte om Covid-19. Nej, det är en insekt som plötsligt spridit sig otroligt snabbt och i stor mängd.
Eller snabbt och snabbt. I våras när maskrosorna blommade för fullt var jag i ute i vår trädgård mer eller mindre varje kväll och grävde upp ogräs med så mycket av rötterna jag kunde komma åt. Och vid varje rot hittade jag harkranks-larver. Att harkranksmagedeon skulle komma var väntat, således.
Men jag hatar inte harkrankar. Jag tycker att de är gulliga. De är lite av insektsvärldens Jar Jar Binks. Skrangliga, väldigt liten kroppskontroll, men i grunden harmlösa. Och det är en komplimang. Star Wars episode I: The Phantom Menace är ett underskattat mästerverk som vågade gå mot nostalginormen och bröt ny mark.
Vad som skrämmer mig är det gränslösa hatet dessa stackars fumliga flygfän utsätts för på sociala medier, men även i svenskarnas hem. De slås ihjäl som om de vore de simpla mygg de är släkt med.
Det läggs ut bilder på Instagram där de beskrivs som äckliga och vidriga. Lokala kommunala SD-pampar pratar som vanligt om utrotning.
När vi står upp för insekter, för vi inser att det är viktigt med biologisk mångfald för att vår natur ska fungera, så möts vi av urspårad semantiska inlägg istället. Det är som att ingen rasist vill bli kallad rasist, utan måste tramsa runt med att fråga vad rasism är och sen underkänna vad det är när man förklarar det för dem, men i det här fallet om vad harkrankar bör kallas för på svenskar.
”Harkrank?! På min tid sa vi n””””bollar, jävla t”tt”re, l”der och pappa l”ngb”n!”
”Pappa L”ngb”n? Är du helt sjuk i huvet, ditt CP? Det är bara L”ngb”n!!”
”CP är inget skällsord!”
Men oavsett benämningen, precis som om man ska få säga N-ordet eller inte, så finns hatet kvar där i bottnen.

Och det anstår inte oss år 2020.