Mikael Sol

Jag pendlar varje vecka mellan två städer och åker alltid tyst avdelning. Alla som föredrar tyst avdelning känner till irritationen som uppstår när nån inte respekterar tystnaden. Oftast rör det sig om folk som missat att de bokat biljett i just den delen av tåget, och här nere i södra Sverige är det ofta folk som missat att de gått på fel tåg och egentligen skulle åkt med Öresundståget eller de lilafärgade pågatågen (side note: om man är ovan vid att åka tåg borde man väl kolla sin biljett noggrannare?)

Jag är sån som säger åt folk som bryter tystnaden och de ber alltid om ursäkt och blir generade, för de gör det i princip aldrig med flit. Det här är egentligen något som gör mig stressad, eftersom det finns en risk att konflikt uppstår, eller att man framstår som en tråkig jävel. Åker man så mycket tåg som jag gör så pallar jag bara inte att sitta och lyssna på folks timtals långa telefonsamtal om ingenting. Hade jag varit intresserad av dem hade jag följt dem på Youtube, eller hur?

Som tur är finns det en kvinna som jag ofta åker samma tåg med som jag kallar för ”polisen”. Hon har nolltolerans mot folk som pratar eller viskar och är snabbt framme med pekfingret framför sin mun och så ett hårt hyschande på det. Folk blir alltid ställda för hon är som en sån där gamla skolans bibliotekarie som säkert gärna skulle slå en på fingrarna med en tjock bok om hon fick chansen.

På vägen hem ikväll så var hon och jag återigen i samma tysta avdelning. Jag satt och kollade på Daredevil säsong 3 på Netflix på min telefon med hörlurarna på. Jag tar alltid ur hörlurarna först för att lyssna så att inget ljud läcker ut och stör andra.
Polisen satt snett framför mig och jag märkte att hon började titta irriterat mot mitt håll. Jag pausade Daredevil mitt i en scen då han slår ut nån form av vakter i ett parkeringshus (fast han är BLIND!!!), och då upptäcker jag att snubben jag suttit bredvid hela resan har hörlurar som läcker som ett jävla distat såll. Men polisen verkar uppenbarligen tro att JAG är den skyldige.

Så då drar ju jag ur mina hörlurar och lägger demonstrativt undan min telefon, för jag vill inte att polisen ska hata mig för evigt alla kommande resor, och jag vill ju visa att jag är oskyldig.

Nåväl, hon reser sig upp för att gå mot toaletten (trodde jag), och jag var hungrig så jag gick efter mot bistron. Det visade sig att hon också skulle dit. Väl framme börjar hon vela kring vad hon ska köpa för smaskigt, och jag som alltid vet vad jag vill ha innan jag ens kommit in i bistron (för jag har ju hunnit tänka på vägen dit … plus att jag alltid tar vegan-wrapen) plockar på mig min wrap och går förbi henne i kön, för det är bara en annan kund som precis ska betala i kassan. Jag tänker alltså att jag kommer hinna betala innan hon bestämt vad hon ska ha. Men vad händer då?! Jo, killen före mig fuckar ju upp sin betalning. En man i kostym i typ min ålder som inte klarar av att reda ut hur han ska hantera sitt betalkort av nån märklig anledning. Efter en massa tålmodigt förklarande av tågvärden så lyckas han tillslut betala, men då har ju polisen stått bakom mig och suckat högt och ljudligt över situationen … så jag höjer ljudet i hörlurarna så att de börjar läcka för att hon ska tro att jag inte hör hennes missnöje …

PS. Polisen är för övrigt inritad i en av mina Solpaneler som är med i Pondus nr 11/2018, som av en händelse går att köpa där du köper serietidningar denna månad!

Många personer, inklusive jag, kan lätt fastna i tron att en förändring är permanent. Det kan vara på jobbet där man fått nya arbetsuppgifter som håller på att knäcka en, att ens favorithund dött etc.

Eller som i fallet med rödspättan på IKEAs restauranger. Förut fick man alltid remouladsås till den.
Men så nån gång under våren var jag på IKEA på västkusten och då serverade de den med SKAGENSÅS istället. Vad i helvetet? Okej, det var väl en västkust-grej tänkte jag, men så besökta jag IKEA i Umeå i somras och det var likadant där! Vad i helvetet!
Jag frågade om jag kunde få med remouladsås istället, men reaktionen från personalen var som ur 1984, som att de hjärntvättas till att gå med på att rödspättan aldrig serverats med remouladsås tidigare (vilket ju är helt sjukt, eftersom de är som relationen mellan gin och tonic).

Snabbspola framåt till den där helgen då vi köpte unghens nya säng. Då var remouladsåsen tillbaka!
Jag kunde inte låta bli att kommentera detta då jag la beställningen, men hon som serverade denna utsökta rätt agerade som om IKEA ALDRIG serverat den med skagensås, eftersom det vore en helt SJUK kombo!!!!

Jag önskar att jag var sån som instagramade min mat, för då hade jag haft fotobevis.
Nu tänker istället en del av mig att jag bara inbillat mig hela den där skagensås-grejen och att jag bör läggas in …

En sak som jag märkt att jag blir väldigt stressad av och som är den stora anledningen till att jag börjat få rätt kraftig ångest av Facebook är det eviga messandet folk jag inte egentligen känner håller på med som går ut på att de vill att jag ska utföra något som kommer att gynna dem, men det finns sällan nån uppsida för mig.
Är jag en vänlig samarin, eller? (Svar: NEJ!)

Vi lever nu i en tid då det är rätt lätt att få tag på folk även om vi inte har deras telefonnummer eller mail-adress.
Jag har en rätt lång vänförfrågan-kö på Facebook från folk som jag är rätt säker på alla vill börja messa med mig så fort jag skulle råka klicka på ”godkänn vänförfrågan”.
Och jag får dåligt samvete för att jag inte godkänner dem. Ofta är det folk som kanske är fans av någon av de tidningar jag jobbar med, men jag vill inte att främlingar ska sitta läsa om vad jag gjorde i helgen eller andra saker som rör mitt privatliv. Och här är det egentligen för sent för jag har runt 700 vänner på FB och det är inte som att jag har 700 nära vänner. Jag har bara jobbat och pluggat med olika saker under åren och då har kontaktnätverket växt och det intima och nära har försvunnit.

Den svåra gränsdragningen är den mellan det privata och jobbet. Jag är sån som stänger av jobbmailen och låser in jobbtelefonen när jag slutat för dagen. Men folk kommer ju fortfarande åt mig via Messenger.
Då får jag valet att vänta till nästa arbetsdag och då svara, men då vågar jag inte göra inlägg för då kommer de som messat se att jag varit inne på Facebook, men struntat i att svara på deras jobbrelaterade inlägg. Samtidigt vill jag gärna bli av med det där messet, så svarar jag fort blir jag oftast det, men då torskar jag den viktiga principen att inte alltid vara tillgänglig. Arbetarrörelsen kämpade inte i en jävla massa år för att få till 8 timmars arbetsdag och två lediga dagar i veckan för att man nu ska sitta med ont i magen för att folk inte respekterar ens fritid.
(OBS OBS OBS: Om folk vill messa mig om roliga och välbetalda jobb, så är de så klart varmt välkomna att göra det. Jag är alltid redo att gå upp i lön och ner i arbetstid! Men använd helst min mail-adress, som förövrigt reducerats till att vara ett hål dit olika företag jag har abonnemang/tjänster hos dumpar en massa mail jag aldrig läser…).

Summering: Tänk dig för innan du messar mig. Har jag inte svarat fast klockan är 23:00 på en söndag? Well, jag kanske svarar nästa gång jag jobbar om det rör jobbfrågor.
Rör det inte jobbfrågor och jag inte har svarat, messa nån annan och låt mig vara ifred!!!!

Och ja, jag måste bli bättre på att sätta gränser och skriva, ”Tack för ditt mess! Maila mig på xxxxxx@xxx.com så svarar jag i mån av tid!” I know, I know!