Mikael Sol

Nja, eller inte. Att vara barnslig förknippar jag med en oförmåga att lyssna på andra, och utifrån det uppstår konflikter och slitningar. Lite orättvist mot barn att kalla sånt för barnsligt, å andra sidan kan barn vara väldigt barnsliga.

Men att främja sitt inre barn är något annat. Okej, när jag gick i terapi så pratade vi ofta om det lilla barnet vi har inom oss (bildligt, jag var inte gravid). Jag tänker dock på att jag som vuxen, snart 40 år gammal virgin fortfarande uppskattar saker som jag gillade som barn. Lego, är väl det de flesta tänker på när de tänker på mig (förutom min otroligt fasta röv), men även tecknade serier (som jag brinner för). Jag spelar även TV-spel och jag minns slutet av 90-talet på mitt första sommarjobb att en man i 40-årsåldern som jobbade där berättade att han spelade mycket Playstation (dvs Playstation 1), vilket chockade mig så mycket att jag drabbades av vertigo och började kräkas över en låda fönsterkuvert. Aldrig tidigare hade jag reflekterat över att vuxna fick spela TV-spel och helt plötsligt kändes det som att jag skulle få en betydligt roligare framtid.
De flesta vuxna har bättre ekonomi än barn, så det är väl inte konstigt att det är de som står för de flesta köpen av spel som är dyra.

Det finns mer saker barn gillar som jag skulle vilja hålla på med om jag hade cashen.
Exempelvis skulle jag vilja samla på:
Playmobil
He-Man-figurer från 80-talet
Ghostbuster-sets från 80-talet (de höll väl på in på 90-talet?)
MASK-sets från 80-talet.
Starcom-sets från 80-talet (De där rymdskeppet med magneter. Fanns så klart som tecknad TV-serie också)
G.I Joe-sets från 80-talet
KANSKE Star Wars-sets också, men bara kanske. Jag hade några få, kanske fyra figurer från Kenner när jag var barn. De hade hunnit glömmas bort när jag var i rätt ålder (tänk, det fanns en period då ingen brydde sig om Star Wars!).

Jag är löjligt nostalgisk när det gäller 80-talet. Jag lyssnar helst på musik från den perioden. Jag älskar Kalla kriget, Thatcher, Reagan och Gorbatjov. Palme är så klart min stora mancrush och jag önskar att vi hade politiker av hans kaliber idag.

Hur fina var inte Reagan och Gorbatjov ihop? SUPERGULLIGA! Varför ville ryssarna ens störta Gorbatjov? Sämsta idén någonsin! Se hur det gick!

Vi måste våga prata om serietidningen Galagos nya redaktör, och då menar jag inte personen som är den nya redaktören, utan snarare tjänstens omfång. Som jag förstått det från platsannonsen så rör det sig om ett frilansjobb. Galago kommer ut fyra gånger per år och har rätt många sidor att fylla, och Galago är dessutom en antologi så innehållet ska vara varierat. Det innebär sjukt mycket jobb. Du måste ha kontakt med många olika kreatörer och skribenter. Många av dem kommer ha tusen frågor om hur man fakturerar, hur man sparar en bildfil etc. Självklart kommer många att veta hur man gör allt det där också. Du kommer även få en massa helt värdelösa serier skickade till dig från folk som tror att de är de bästa serieskaparna någonsin fast de egentligen förtjänar att spärras in nånstans i Sibirien.
Och av annonsen från Ordfront att döma så låter det som att de vill ha en person som är aktiv i samhällsdebatten, för att det kanske kan dra läsare och buzz kring Galago, på samma sätt som den tidigare redaktören Johannes Klennell lyckades gifta ihop sitt sociala media-krig med tidningen.
I vad jag tror är ett citat från ett pressmeddelande säger Galagos nya förläggare Sofia Olsson att Rojin Pertow har ett ”brinnande intresse för tecknade serier” och det är ju en floskel vi förvisso hör i den här typen av sammanhang, men vafan, det är säkert sant. Problemet är att man bränner sitt engagemang när man brinner för något, så där måste man hitta sin balans. Nu har jag ingen aning om vad man får som redaktör för Galago, men jag skulle gissa på 10 000 kronor f-skatt, så cirka 5000 kronor i handen efter sociala avgifter etc. Det är fan inte mycket pengar om man ska hålla på och hantera en massa oroliga serieskapare och bråka med folk på Twitter för att kunna dra in några till läsare till tidningen.

Jag tror att Pertow kommer att göra ett väldigt bra jobb, men är det värt uppoffringen? Eller är det den prekära situationen många frilansredaktörer och skribenter lever i som gör att man tycker att det är värt det?

(från en som sålde ut och började jobba med kommersiella serier istället och är med i facket, har a-kassa, kollektivavtal, betald semester, två bostadsrätter etc)