Jag fann pojkens pappa ihjälbränd i sitt hem. Det var gigantiska eldkastande myror som hade dödat honom. Jag lovade pojken att hämnas. Av nån anledning irrade jag mig ner i en övergiven tunnelbanestation där det kryllade av farliga stora myror. Det blev en tuff kamp för överlevnad. En kamp som vanns med landminor!

 

Nere i personaltunnlarna till tunnelbanetunnlarna hittade jag en forskare som i sin jakt på att avla fram små myror var den som råkat göra att de istället kunde spruta eld ur munnen. Han bad mig att ta mig ner till myrdrottningen för att oskadliggöra soldatmyrorna som vaktade henne, så att han kunde göra nån form av experiment på henne för att få henne att producera vanliga myror. Det hela lät väldigt avancerat.

Jag lyckades med hans uppdrag och han gav mig en spruta som gjorde att jag skulle tåla eld bättre. Ha, nu kunde jag duscha i eld. Myrorna hade inte längre en chans mot mig. De var som … myror för mig!

Jag dödade alla kryp. Råkade hitta ut vid en annan tunnelbanestation. Där var det två brotherhood of steele-soldater som såg ut som metallvarianter av stormtroopers som var fullt upptagna av att skjuta på fyra supermutanter. De där supermutanterna såg allt bra läskiga ut. Alla på båda sidorna dog. Jag plockade på mig deras grejer och sålde dem. Blev ganska rik på kuppen, men jag köpte medicin och ammunition för alla slantarna.

Sen gick jag tillbaks till pojken som gömde sig i vad som såg ut som en offentlig toalett. Jag berättade att jag hade hämnats hans fars död. Han blev glad. Jag lovade att hitta ett nytt hem åt honom. Ett säkert hem. Ett där han kan få vara ett barn.

Jag kom på att jag går omkring och bär på ett brev som jag ska lämna i en annan bosättning. Det tog ett tag att ta sig dit och många raiders fick sätta livet till. Jag hade inte märkt dem om det inte var för att de sköt på mig från en motorvägsbro. Jag som bara gick helt fredligt och njöt av naturen.

Med blod på mina händer … och en ny eldkastare … mötte jag sedan en skorpion som jag grillade.

 

Plötsligt blev jag attackerad av ett nytt monster. Hen hette deathclaw. I vild panik skrek jag gällt. Deathclaw hade dödliga klor! Jag blev räddad av några snubbar som i sin tur blev överfallna av raiders. Dessa raiders blev i sin tur överfallna av ett gäng avhoppade brotherhood of steel-gubbar. Jag var redan för tungt lastad för att skända deras lik, så jag bestämde mig för att gå vidare mot bosättningen och överlämna brevet. En brevbärare stannar ju inte för något. Posten måste fram!

Eller, ja, jag blev trött, så posten får komma fram en annan dag …