Varje år när serietvåorna går ut får de frågor som ”vad ska du göra nu?” (jag ställer den också då och då).
När jag gick ut Beckmans hade jag absolut ingen aning om vad jag skulle göra. Jag hade inte ens räknat med att jag skulle komma in på skolan till att börja med, men nåt ska man ju fördriva tiden innan döden med.

Jag visste att jag inte hade någon större lust att jobba med reklam eller grafisk formgivning … vilket ju var vad jag hade pluggat i tre år på högskolenivå …
Så jag kände mig lite dum. Hade jag slösat bort en massa CSN-pengar bara för att gå tillbaka som timvikarie inom omsorgen?

Jag hattade mellan olika småjobb på förlag och butiker och fixade ett boende i ett rum som bara kostade 2000 kr i månaden för att få det att gå ihop. Inget ovanligt bland kulturarbetare. De flesta av mina vänner lever fortfarande liknande liv. Det skapar så klart en massa ekonomisk stress och oro inför framtiden som tär på en, att inte veta om man kommer klara näst nästa hyran, eller att inte ha råd att gå till tandis.

Nu spårar jag lite från ämnet, men vad jag vill säga är; fan, det är skitsvårt, tycker jag, att inte känna sig som en dålig människa efter att man pluggat nånting och sen när det är över stå där och inte veta vad fan man ska göra med livet. Ska man backa bandet och gå tillbaka till platsen man var på innan, och som man vet funkar men som inte är allt man vill ha ut av sig själv eller sitt liv, eller ska man famla vidare på den där vidsträckta ängen av att inte ha en fucking clue?

Jag höll ut i två och ett halvt år och till slut dök det där jobbet jag alltid velat ha upp och jag kände att allting stämde och jag visste att jag skulle få det, men för mig var det mer än ett jobb. Jag fick flytta till en annan stad och starta om hela mitt liv från grunden. Nya vänner. Nya sammanhang. Rubbet.

Ett år till i den där ovissheten vet jag inte om jag hade pallat. Jag var 30 år när jag fick mitt första ”riktiga” jobb och det liv jag till slut insåg att jag ville leva.