Jag har funderat lite på det här med att vara rolig. Jag tycker att jag själv är rätt rolig, och att jag gör rätt roliga serier och skämtteckningar. Men så har det verkligen inte alltid varit. Jag tror att anledningen var att jag förut försökte vara rolig när jag skrev serier. Jag försökte vara finurlig. Det blir sällan lyckat, utan bara sökt och … okul. Jag märker det på många serier jag läst av amatörtecknare i deras fanzines, bloggar, och som de mailar till mig. De försöker för mycket. Det är, tror jag, bättre att inte försöka vara rolig, utan att istället bara köra på som att du skriver vad som helst. När jag gör Solpanelerna tänker jag aldrig att ”nu ska jag skriva något roligt här”, utan det är mer att jag tar upp såna saker jag ofta eller ibland tänker på. Sånt som kanske bara passerar min hjärna för en liten stund.

Det är en ganska vanlig sak man får höra från de som gör dagstrippar. De säger ofta att det inte är hela världen om en stripp inte är kul. Det måste inte vara kul. Sen finns det så klart de som säger att det alltid måste vara kul, för det är deras jobb, men få lyckas leverera till 100 % år in och år ut.

Som liten var jag hopplöst tråkig. Jag klädde mig helst i grå kläder och ville inte att nån skulle lägga märke till mig. Men sen kom tonåren och jag började intressera mig för både killar och tjejer. Eftersom jag tyckte att jag var gräsligt ful och inte särkilt intelligent var jag tvungen att hitta något annat inom mig själv för att attrahera andra. Så jag började försöka att vara rolig. Det gick inte särskilt, vilket gjorde att jag istället började bli väldigt nervös när jag började gå på dejter. Ofta gick de här dejterna åt skogen för att jag blev för nervös. Sen började jag tänka på andra som ger ett nervöst intryck, och där hittade jag Woody Allen. Man kan ifrågasätta mycket om honom, men i hans filmer hookar han ofta med den ena otroliga kvinnan efter den andra, fast han är som han är. Så jag började se mitt nervösa uttryck som en tillgång istället.

Nu börjar det här låta som en sån där The Game-text, men låt oss bortse från det …

När det här med dejtandet började fungera bättre och bättre och jag hade haft ett gäng flickvänner så började jag känna mig tryggare i rollen som nervös kille och kunde i de situationerna vara naturligt rolig.

Well, trodde jag i alla fall. För eftersom de här relationerna inte brukar hålla särskilt länge insåg jag att jag är väldigt tråkig egentligen … och att jag har en fruktansvärt avskyvärd personlighet. Alltså var det inte alls min så kallade humor som var attraktiv för alla dessa kvinnor och fåtalet män, utan … jag är helt enkelt en sexig jävel rent utseendemässigt. De tycker att jag är vacker och därför har de velat ligga med mig. Sen är det inte mitt fel att min personlighet fått dem att springa för sina liv.