Hej nationen. Okej okej, jag har jobbat helt hemifrån som så många andra nu under pandemin. Ärligt talat så har jag jobbat hemifrån i flera år, men varit på kontoret två till tre dagar i veckan.
Jag bor ungefär tre timmars tågresa från vårt kontor, så det har under åren blivit en hel del pendlande, men det har fungerat rätt bra.

Jag jobbar ändå främst med frilansare och andra företag som sitter på helt andra ställen i Sverige eller i världen, så mitt faktiska behov av att vara på arbetsplatsen är minimal, annat än den rent sociala aspekten. Jag är en så kallad självgående medarbetare. En av de bästa i landet. Ja, ni fattar. Det är ingen slump att jag kallas Kingen.

Är jag på kontoret två dagar så åker jag dit på morgonen dag 1 och så hem efter jobbet på dag 2, så jag är i princip bara borta en kväll från familjen de veckorna. Så klart inte optimalt, men vi flyttade till annan ort för att min fru fick ett jobb här.
Att jobba hemifrån är således inget nytt för mig, och tidigare i mitt liv har jag varit frilansare med hemmakontor.

Den här senaste extremvändan med hemmakontor rullade på rätt bra den med. Jag var inte på vårt kontor en enda gång sen mars, fram tills för nån vecka sen då jag var där två dagar. Och det var efter det jag började få problem.
Isoleringen var något jag hade vant mig vid. Den var till och med rätt skön. Det var härligt att vara med min familj varje dag. Det var skönt att slippa sitta på ett tåg kl 05:00 på morgonen. Och jag sparade tusenlappar varje vecka som vi sen köpte en finare kyl och frys för.
Men så var jag där på kontoret och det var som att ingen tid hade gått. Som om jag hade varit borta max två dagar. Jag snackade skoj med mina kollegor. Frågade hur de hade det. Åt lunch tillsammans, men med avstånd mellan oss (inte bara det vanliga psykiska, utan nu även fysiskt LOL).
Och efteråt började jag sakna att vara där. Att åka till staden och uppleva den där pulsen folk snackar om. Att känna malmövinden i mitt hår.