Eller Gud och Gud. Jag är ateist sen några år tillbaka och tror på vetenskap och den typen av nonsens.
Således är jag absolut inte religiös, även om jag saknar riterna som ingår i organiserad trosutövning. Att elda saker. Att doppa sig i vatten. Att sjunga i kör.
Att ha barn är det närmsta en religös tillvaro jag har.
Riktiga kristna älskar ju sin Jesus mer än sina egna barn och att älska sitt barn är den största kärleken. En annan är viktigare än en själv. En annan än jag är Jesus. Eller Gud för den delen.
Så han sitter där i soffan och kollar på Barbapappa och jag säger lite skämtsamt att jag och Barbapappa har samma kroppsform. En rosa klump även känd som dadbod. Vi fick den kroppen vi sådde.

Det finns en liten badsjö nära där vi lever. På varma dagar samlas vi pappor och mammor där som valrossar. Irrar lite lojt bakom barnen så att de inte drunknar. Ibland är det till och med lite varmt i vattnet och om jag kisar med hjärnan så kan jag inbilla mig att sjön är floden Jordan.
Döp mig och låt mig födas på nytt i anden. Föräldraskapet.
Innan var jag bara en rotlös pojke som inte hade någon plan bortom helgens one night stand och de dimmiga golgatavandringarna genom nattens Köpenhamn. Från bar till bar och famn till famn.

Vattnet renar. Ur kvinnan steg sedan sonen upp likt Pallas Athena ur Zeus huvud och jag föll ner på knä.

Att vara farsa är att vara en tjänare, en följare och en lärjunge. En församlingsmedlem i familjens kyrka. Varje rum i lägenheten ett heligt rum.
IKEA-lådorna med plastdinosaurier och hajar är altare vi fyller på med än mer plastdjur. I ett av vardagsrumshörnen har en afrikansk savann bildats.