Just nu pågår en brinnande epidemi. Jag pratar inte om Covid-19. Nej, det är en insekt som plötsligt spridit sig otroligt snabbt och i stor mängd.
Eller snabbt och snabbt. I våras när maskrosorna blommade för fullt var jag i ute i vår trädgård mer eller mindre varje kväll och grävde upp ogräs med så mycket av rötterna jag kunde komma åt. Och vid varje rot hittade jag harkranks-larver. Att harkranksmagedeon skulle komma var väntat, således.
Men jag hatar inte harkrankar. Jag tycker att de är gulliga. De är lite av insektsvärldens Jar Jar Binks. Skrangliga, väldigt liten kroppskontroll, men i grunden harmlösa. Och det är en komplimang. Star Wars episode I: The Phantom Menace är ett underskattat mästerverk som vågade gå mot nostalginormen och bröt ny mark.
Vad som skrämmer mig är det gränslösa hatet dessa stackars fumliga flygfän utsätts för på sociala medier, men även i svenskarnas hem. De slås ihjäl som om de vore de simpla mygg de är släkt med.
Det läggs ut bilder på Instagram där de beskrivs som äckliga och vidriga. Lokala kommunala SD-pampar pratar som vanligt om utrotning.
När vi står upp för insekter, för vi inser att det är viktigt med biologisk mångfald för att vår natur ska fungera, så möts vi av urspårad semantiska inlägg istället. Det är som att ingen rasist vill bli kallad rasist, utan måste tramsa runt med att fråga vad rasism är och sen underkänna vad det är när man förklarar det för dem, men i det här fallet om vad harkrankar bör kallas för på svenskar.
”Harkrank?! På min tid sa vi n””””bollar, jävla t”tt”re, l”der och pappa l”ngb”n!”
”Pappa L”ngb”n? Är du helt sjuk i huvet, ditt CP? Det är bara L”ngb”n!!”
”CP är inget skällsord!”
Men oavsett benämningen, precis som om man ska få säga N-ordet eller inte, så finns hatet kvar där i bottnen.

Och det anstår inte oss år 2020.