Sen några veckor tillbaka har jag varit sjukskriven för jag smällde i väggen/blev utbränd etc.

Det senaste 1,5-året har varit lite extra tungt/pressande arbetsmässigt, vilket jag inte kan gå in i detalj kring här, men all press jag varit under knäckte mig till slut och plötsligt började min hjärna stänga ner sig och när jag försökte jobba på ändå så började jag få hjärtklappningar, stickande känslor i händer och armar, fruktansvärd huvudvärk etc. Jag blev sjukt rädd för att min hjärna skulle gå sönder helt och hållet. Sen två veckor tillbaka går jag på sertralin som är ångestdämpande, så jag hoppas att medicinen tillsammans med att jag blir bättre på att ta pauser och drar ner på mina ambitioner kommer hjälpa, men samtidigt är det så trist att vara sjukt bra på sitt jobb och så tvingas backa och bli en medelmåtta ett tag bara för att hålla sig frisk.

Jag menar, hur många jobbannonser har man inte läst där det står att företag söker passionerade eldsjälar till att bli typ marknadskoordinator och sen jobbar den personen mer eller mindre ihjäl sig, blir sjukskriven, säger upp sig och blir ekobonde istället. Nu är det säkert pressande att vara ekobonde också. Frågan är om det finns nåt arbete som inte är stressigt och som samtidigt inte är tråkigt?
En jag följer på sociala medier jobbar inom kommun nu efter flera år i privat sektor och hen skriver att de är sjukt ineffektiva och sega på hens nya arbetsplats.

Kanske det är något vi i samhället borde eftersträva mer då många jobb har som biprodukt att vår planet förstörs. Alltså, varför ska man göra det lilla extra om man exempelvis jobbar för Apple när man vet att den nya Iphonen man utvecklar bara ska hålla i cirka två år innan den ska slängas och så ska folk köpa en nyare modell? Det är en slags evighetsloop ner i fördärvet av menlöshet samtidigt som resurser måste brytas ur marken för att tillverka de där telefonerna, eller vad det nu är man tillverkar. Tänk att dessutom jobba med att lura på folk känslan av ett behov av att köpa skiten.

Men att folk älskar sina jobb är inget nytt och man kan ju inte ro för kärleken man känner, varken till människor eller sysslor.

För mig som jobbar med serier, vilket är något jag älskat sen jag var ett litet barn har det varit svårt att dra gränsen mellan min person och mitt arbete. Även om jag inte jobbar med jobbgrejer på fritiden så är jag del av communityt kring serier och folk kontaktar mig om serie-saker även utanför arbetet och går jag in i en butik ser jag ju grejer jag jobbat med.

Jag vet inte vad jag skulle jobba med annars, och när jag pratar med folk som jobbar på andra ställen verkar de många gånger ha det riktigt skit i förhållande till hur jag har det. Jag har under 8,5 år på samma arbetsplats aldrig haft en dag då jag känt att jag inte velat gå till jobbet, vilket jag däremot känt när jag jobbat med annat eller pluggat, så för mig är det svårt att ta in det orättvisa att jag inte pallat med pressen som tillkommit. Säger inte att det är nåns specifika fel att det blivit som det blivit, utan det är summan av en massa saker så klart.