Jag sitter på det lokala libanesiska haket. Äter välsmakande meze till bra pris. 

Vi kallade henne Beirut. Resten har jag valt att inte minnas.

Tjötar lite med en polare om en grej jag läst i en tjock tung bok. Bibeln. Guds ord. 

Heligt.

Jag ser en FILF, father I’d like to fuck, gå förbi utanför med barnvagn. Barn får ingen motion längre. De rullas fram i livet. Sovandes i barnvagnar. PANG! 

VAKNA!

Här är händerna! 

Tala med dem! 

Jag ser tecknen. Teckenspråk.

Situationen känns bekant. Var har jag sett det här innan?

Utbildningsradion.

När jag växte upp var det fortfarande lagligt att slå sina barn med mobiltelefoner. Ni vet, de där stora svarta tunga. Tegelstenarna. Ont gjorde det. Men folk blev det av oss. 

Betalar skatt. Drar av på Rut. Nytt kök. Ny köksö. Arbetstillfällen. 

20-30 % av svenskarnas fysiska aktivitet är onani. Det har minskat med 20 minuter om dagen de senaste åren. Ensamheten när man till och med blir nobbad av Lena Handén. Den.

Sökoptimerar. Optimus Prime. Dyr leksak. Visst. Fin? Ja. Eller är det bara nostalgiskt skimmer? Går in i en leksaksbutik. Plast överallt. Till och med Brio nu. 399 spänn för en tågbro. Köper. 

Tågen ska fram. Stor brand. Inga ersättningsbussar här. 

Det är som att ha godis i fickan, men ni vet hur det är när de klibbat fast. Svårt att tvätta bort.

Ser FILF:en på ett kafé nu. Espresso house. Anrikt. Tillgänglig. Nu är det han som ligger i barnvagnen. 

Udda. Kanske.
Men jag ser ett land i förfall. En mansroll infantil. 

Då kan jag inte låta bli att undra varför Gud som är så klok hade skapat gift, skilsmässor, gatukök, sex, Slas, rök, Pingstkyrkan, deo, Stalin, hiphop, byxor och mygg. När man kan sitta på baken och titta på action.