Nu är jag fly förbannad. Bajsade på mig tre gånger av ilska. Nä, men en grej jag tänkt på är hur vi föräldrar delar med oss av våra barn i social media. Ingen tanke är unik och varje tanke har redan en hashtag. Jag snackar alltså om #sharenting (av orden share och parenting, antar jag). 

Själv lägger jag upp en hel del foton på mitt barn på Instagram, men jag ursäktar mig med att jag har låst konto. Visserligen är det runt 900 personer som följer mig där, och ärligt talat känner inte jag så många personer. Jag känner ju inte ens mig själv. 

Jag tänker också att Instagram är en bra plattform för mig att visa hur mitt barn har det för mina släktingar och vänner som vi inte träffar så ofta. 

Ja, ni känner säkert till alla anledningar, eller så får ni spekulera lite kring varför föräldrar (#parents inom #parantes) gör som de gör. Spekulera och anta gillar ju folk att göra om andra.

Nackdelen med mitt #sharenting är att mitt barn som bara är 4 år inte förstår vidden av vad Instagram och social media är. Han har börjat säga ifrån när han inte vill bli fotograferad, men bilder på honom läggs ju ändå upp från när han vill bli fotograferad. Jag har säkert bloggat och skrivit på facebook och twitter om honom också, även om jag brukar hålla mig till positiva saker och inte skriva saker som kan vara känsliga (som när barnet är sjukt, ledset etc). Men jag kan ju inte avgöra vad han sen när han blir mer medveten om hur världen är tycker är rätt eller fel att jag delat med mig av om honom. Och på sätt och vis har jag hajat det här hela tiden. Att det är lite som att jag äter kött fast jag tycker att det är fel att döda djur, så tycker jag att det är fel att sharenta mitt barn. Jag gör det inte för likes, utan för att jag tycker att han är gullig och för att jag använder social media på ungefär samma sätt som folk förr använde fotoalbum – för att minnas saker. Mitt uppsåt är inte ondska. 

Det kanske finns en viss risk att barn blir retade för saker deras föräldrar lagt upp, samtidigt kanske det finns en risk att barn som inte blivit sharentade känner att de blivit bortglömda (”Men Texas-Star, varför har inte din mamma lagt upp 1000 bilder där du äter glass? Hatar hon dig?”), men då kan man ju ha en dropbox eller liknande där man lägger bilderna och texterna. Eller varför inte ha ett gammalt hederligt fotoalbum med en miljard printade foton i? 

Jag har ingen större poäng med det här inlägget annat än att vi föräldrar behöver tänka lite mer kring det här. Jag menar inte att det är fel att dela bilder på ens barn som har det toppen på sommarlovet eller vad det nu är, men det kan vara det. Det kan vara djävligt fel. Och då är det du som är Hitler.