• Känslor för andra personer kan växla snabbt, från exempelvis intensiv beundran till extrem nedvärdering.Källa: Vårdguiden 

Nu ska man ju inte försöka passa in sig själv efter en diagnos hur mycket som helst. Det upplever jag att bekanta gjort som fått diagnoser. Att de ser det som en blueprint för hur de ska vara.

Men med det sagt så har jag i relationssammanhang problemet som beskrivs ovan, men i princip bara när det gäller kreativa personer som jag dejtat. I början kan jag messa och hålla på och hylla deras konstnärliga kvalitéer för att senare bli väldigt kritiskt. Nu är jag osäker på om det här inte bara är en släng av elitism från min sida. Några av de utbildningar jag gått har ändå varit rätt så hetsiga. Efter en del redovisningar på Beckmans kunde jag bryta ihop och gråta av utmattning efter att ha åkt på däng i kommentarerna om mina arbeten, och jag såg andra studenter vara med om samma. Jag såg detta som något positivt. Att man skulle nötas ner för att kunna utvecklas, och pallade man inte pressen så var man inte värdig.
Att överföra den mentaliteten när man pratar med ett kärleksintresse privat är dock inte att rekommendera …

Jag har ibland väldigt intensiva vänskapsrelationer med personer jag nyligen träffat, säg på nåt tillfälligt frilansjobb eller liknande där jag umgås med en person flera gånger i veckan i några månader och sen upplöses den där relationen och jag pallar inte att svara på mess jag får och blir rätt störd av att personen hör av sig. Jag tror det skapar en del förvirring och besvikelse hos dem, men jag skulle inte dra mig så långt att jag börjar nedvärdera dem eller är taskig mot dem. Det är mer att jag inte orkar vara med dem längre. Jag ser mig ändå som att vi fortfarande är vänner (douchevarning!) …

Jag har väldigt svårt att be kompisar och bekanta om hjälp, vilket jag tror jag redan skrivit om. Flyttar man runt så ofta som jag gör så behöver man hjälp med att bära möbler, Lego och böcker, så här ser jag till att försöka hjälpa kompisar med deras flyttar så ofta jag kan, för att sen känna mindre skam kring att be dem om hjälp när jag behöver den. För mig är det viktigt att hela tiden ha vad jag upplever som balans i ”tjänster- och gentjänstskulder”. Jag gör nåt för dig, och då kan jag be dig om hjälp, men jag kan inte be dig om hjälp om jag inte redan gjort nåt för dig. Jag litar inte på att det finns andra utanför min närmsta krets som ställer upp för mig, även fast jag vet att många gjort det. Men är inte det lite typiskt svenskt? Att man inte vill vara till besvär?

På Vårdguiden står det att många upplever personer med borderline som opålitliga och känslokalla, men jag tror inte att mina kompisar upplever mig som sån. Däremot dejter.

Om då en person hjälper mig utan att jag gjort något för den så hamnar jag på minus och då måste jag kompensera den personen, känner jag. Jag har för mig att i gammal Star Wars-kanon så räddar Han Solo livet på Chewbacca och då känner Chewie en så stark tacksamhet att han bestämmer sig för att vara Han Solos slav på livstid. Lite åt det hållet kunde jag resonera när jag var yngre, ”This dude is my brother for life för att han fixade ett frilansjobb åt mig”. Så blir jag så där tårögd och darrig på läppen som jag blir när amerikaner är så där extra kära i sin flagga och håller fina tal om hur fint det är att vara jänkare, ni vet som presidenten i Independence day.

När jag var yngre hade jag fått för mig att jag var en extremt bra människokännare, men här har jag behövt omvärdera min idé om mina förmågor rejält. Förut var jag snabb på att döma om jag tyckte att en person var en idiot, intressant eller totalt menlös (ofta var de menlösa, enligt mig), men ofta när jag lär känna människor lite mer så dyker det upp saker om dem som gör att jag gillar dem. Det är ofta kopplat till att de varit med om något stort trauma i deras liv, som gör att jag respekterar dem mer. Nåt med att jag känner gemenskap med andra som upplevt stor sorg, även om de på pappret kanske haft mer rätt till sin sorg, än jag som har nåt fel i hjärnan som gör att jag känner sorg (fast jag sörjer att jag inte är normal. Det verkar rätt skönt …)

Ja, jag är väl ingen toppenkompis alla gånger. Jag tycker om mina kompisar väldigt mycket, och jag har ett en handfull kompisar som jag kanske bara träffar nån gång vart tredje år eller mer sällan, men varje gång vi ses är det som att ingen tid gått och vi har kvar vår kemi från tidigare.

Bara det här senaste året har jag börjat sakna många av mina gamla kompisar, men jag bor i en helt annan del av landet och nästan alla har barn eller träning de måste hålla på med, så det är svårt att hinna ses. Ändå tur att man kan hålla sig uppdaterad via Instagram, som känns som en lagom kravlös plattform för att hålla lite liv i kontakten.

När det gäller dejtandet kan det vara intensivt både i form av mess och att jag vill träffas (särskilt om personen inte verkar så intresserad, då blir jag desperat), men i princip har de alltid följt samma mönster, som jag tror jag hellre skriver om i inlägget som kommer handla om missbruk.