Två av de nio symtomen för borderline lyder så här:

  • Du har förvirrade tankar och känslor inför dig själv. Du upplever ofta att din självbild inte stämmer överens med omgivningens uppfattning om dig.
  • Du upplever ofta en inre tomhet.
    (Källa: Vårdguiden)

Ofta så tycker jag rätt bra om mig själv, och det här har blivit bättre med åren. Men jag kan också ha långa stunder som pågår i timmar då jag är helt övertygad om att andra som jag känner tycker att jag är en skurk och en riktigt dålig människa som man absolut ska hålla sig undan ifrån. Jag hanterar dessutom avföljningar på twitter och att nån tar bort mig som vän på Facebook rätt hårt. Förr brukade jag på daglig basis gå in i appar där man kunde se vem som tagit bort en och jag hade alltid hög ångest inför detta. Här har jag tvingat mig själv till att sluta bry mig och dessutom kraftigt begränsat mitt användande av social media.
Jag ångrar nästan alltid varje inlägg jag gör i de sammanhangen och skäms. Varför måste jag ta plats nu igen i folks flöden? Fattar jag inte att folk garvar åt mig och inte med mig? Den stora konflikten med mig själv här är att jag drivs av ett konstant behov av att skapa, kontra att jag tycker att allt jag gör inte håller måttet. Så jag utsätter mig för att bli kritiserad och bedömd, exempelvis när jag gjorde mina två böcker så blev de recenserade.

När jag var yngre hade jag olika sätt att försöka styra så att folk inte tänkte på mig.

Nån gång i mellanstadiet så började jag oroa mig väldigt mycket för att andra skulle märka att jag var konstig. Jag tyckte alltså själv att jag var konstig, sen om jag var det eller inte kan jag inte riktigt bedöma för jag såg inte mig själv utifrån hur andra såg på mig. Plus de flesta känner väls sig konstiga när de växer upp?
Jag inledde en strategi som gick ut på att klä mig i så neutrala kläder som möjligt. Helst ljusgrått. Jag minns att jag en gång fick tag på en jacka som var otroligt intetsägande i en beige färg. Jag tyckte att den var direkt ful och ointressant och alltså perfekt som kamouflage.
När jag gick i högstadiet var det poppis med olika NFL/NHL/NBA-kläder så ett tag använde jag såna kläder som kamouflage för att passa in med alla andra.
Men min misstänksamhet kring att andra uppfattade mig som konstig avtog inte. Att jag runt den här perioden i mitt liv började få massiva panikångestattacker varje dag underlättade inte känskan av att känna mig som ett freak.

I gymnasiet ändrade jag taktik. Jag gick estetiskt program och bestämde mig för att utseendemässigt sticka ut, för att visuellt verka konstig samtidigt som jag då dolde hur konstig jag egentligen var. Jag började sminka mig på ungefär det sätt som idag kanske motsvaras av emo. Jag färgade håret i olika färger som blått, lila, rött, men oftast var det svart.

Det var nu jag började skapa karaktären Mikael Sol. Jag började göra ”självbiografiska” serier om den här personen som egentligen mest var fria fantasier. I verkligheten började jag mer och mer att vara honom när jag var med andra, och jag hade ingen tydlig gräns mellan oss. Att ödet eller mina föräldrar dessutom gett mig ett namn som låter som ett låtsasnamn har inte direkt underlättat känslan av att jag hela tiden försöker spela en roll.
Men att jag skapade ett fiktivt alter ego att hänga upp mig själv på var en strategi som fungerade rätt bra.
I alla fall i ytliga sammanhang. Har man följt min blogg i många år kan man säkert se en hel del inkonsekvenser i hur jag framställer mig själv och här skulle inte jag vilja säga att jag satt och försökte ljuga eller så, utan att jag just då i den skrivande stunden försökte förmedla vem jag var just då. Men med det sagt så är det här rollspelande i klass med att ljuga i den meningen att det blir väldigt svårt att hålla reda på vem man är, precis som det är svårt att hålla koll på lögner när de blir för många.

Jag minns en gång när min andra flickvän pratade med en av mina systrar och flickvännen sa att det var som att det inte gick att lära känna mig, och min syster ironiskt svarade, ”Men det finns ju ingenting där”.

Jag är själv lite osäker på hur väl det stämmer in att jag inte vet vem jag är för jag har spelat seriefiguren Mikael Sol i lite mer än 20 år, och andra skapar väl sig sina identiteter på olika sätt?

Även nu som vuxen får jag ibland höra från kollegor och bekanta att de inte vet var de har mig, och jag har svårt att föreställa mig vad de har för bild av mig. Jag har som försvarsmekanism att vara lättsam utåt och skämta mycket. För mig är humorn en ventil för att ta mig genom dagen och olika situationer jag upplever som stressiga/jobbiga, men privat är jag rätt så sur för det mesta, vilket jag kommer ta upp i ett senare inlägg.

Förutom seriefiguren så har jag länge kopplat min identitet till konstnärsrollen. Den lidande konstnären och där är jag ibland osäker på om lidandet gjort mig till konstnär eller om viljan att bli konstnär ledde mig in på lidandets bana. Tänk om jag bara spelar att jag är psykiskt sjuk? Jag kanske bara inbillat mig hela grejen. Jag kan vara rädd att bli påkommen som psykiskt frisk.

Nu som 38åring känns det ändå som att jag har gjort så många grejer i mitt liv och jag har såna grejer som många har så att jag kan säga att jag är pappa, jag är min frus man, jag är min ålder, jag bor där jag bor, jag har min naturliga hårfärg (dvs mer och mer grå…), jobbar med det jag jobbar med, jag gillar Lego och jag gillar serier och har en del andra nördiga intressen, även om jag själv inte definierar mig som nörd. Jag tycker inte om att träna och jag gillar inte att resa.

Men jag tror att många har svårt att med ord beskriva vilka de är. Kolla bara Tinder-profiler som exempel.
”Gillar att träna, resa och busa”.

Alla människor är väl dessutom olika i olika situationer. Jag är på ett sätt med min familj och mina närmsta vänner, ett annat sätt på jobbet, livsmedelsbutiken, när jag möter nya människor, i kyrkan etc. Här tycker jag det dock är jättejobbigt om de olika världarna överlappar varandra. Alltså om en kompis hälsar på mig på jobbet, så har han andra förväntningar på hur jag ska vara som har att göra hur jag är privat kontra hur jag är på jobbet. Samma när jag ibland haft fester och det kommer människor från olika sammanhang, som när jag blandat kollegor med studiekamrater och serietecknare. Då ska jag vara tre olika varianter av mig själv samtidigt och det är utmattande och jag upplever det som väldigt genant att jag då kommer upplevas som konstig för jag inte är som jag brukar vara. Sannolikt märker nog inte nån det här och allt bara är nojor som utspelar sig i min hjärna.

Jag är osäker på när mina tomhetskänslor började slå till. Mycket blir luddigt för en del av mina tonår stördes av panikångesten som jag dessutom tror bidrag till ökat känslighet för mig då jag inte kunde ha en normal tonårsperiod där man får utsättas för grejer som att bli kär i nån, bli avvisad, gå på fester etc. Jag började bli tonåring först när jag var 17 och fick börja med Cipramil. Då hade jag haft panikångest sen jag var 11-12 år i olika omfattning.

Den tyngsta perioden av tomhet upplevde jag efter självmordsförsöket. Det var nog ungefär 8 månader som jag låg under vad jag kallar för ”slöjan”. Allting var menlöst. Jag sov väldigt lite, ibland bara 40 minuter per dygn. Känslan av tomhet var samtidigt fylld som upptill i bröstet av en väldigt intensiv tryckande ångest. Jag kände ofta att jag ville skära upp min bröstkorg och släppa ut ångesten, ungefär som ett sår som varar.

Än idag känner jag en nivå av tomhet som jag har svårt att tänka är normal. Jag känner mig alltid ensam, även när jag är med andra som står mig nära. För mig är det som att min hjärna är rymdskeppet Enterprise från Star Trek i en stor rymd av svart tomhet kring mig.

Här har det faktiskt hjälpt att bli pappa och att umgås med min son för den kärleken jag känner till honom lyckas fylla mycket av tomheten och jag vet att för hans skull måste jag vara så frisk som möjligt och inte tillåta mig att halka ner i tjäran.