När jag var 21 så fick jag diagnosen borderline efter att ha varit inlagd på sjukhus efter ett självmordsförsök.

Jag tänkte ta och skriva några inlägg som handlar om hur de här besvären med borderline yttrar sig i mitt liv.
Kärt barn har många namn och numera kallas borderline för ”Emotionellt instabilt personlighetssyndrom”, men det är skitjobbigt att läsa och skriva ut, plus att det inte låter lika coolt.

För att få diagnosen ska fem eller fler av följande symtom stämma in på dig (källa Vårdguiden – the place to be on the Internet):

  • Du har en stark rädsla att bli övergiven.
  • Du har förvirrade tankar och känslor inför dig själv. Du upplever ofta att din självbild inte stämmer överens med omgivningens uppfattning om dig.
  • Du upplever ofta en inre tomhet.
  • Du har starka känslor som snabbt kan förändras från ett extremt känsloläge till ett annat. Du kan till exempel känna stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Känslor för andra personer kan växla snabbt, från exempelvis intensiv beundran till extrem nedvärdering.
  • Du kan känna en intensiv ilska som omgivningen uppfattar som överdriven i förhållande till orsaken.
  • Du kan ibland bli väldigt misstänksam eller uppleva det som sker som overkligt.
  • Du är impulsiv och kan exempelvis missbruka droger, sex, mat eller pengar.
  • Du skär dig eller skadar dig själv på andra sätt. Du kan även ha återkommande tankar på att ta ditt liv.

När jag fick diagnosen så stämde nästan alla nio in på mig, men spoiler: det blir lättare med åren.

Angående rädslan att bli övergiven.

Det här är en av de svårare problemen jag har. Jag var livrädd för att bli lämnad. När min första flickvän gjorde slut med mig så kände jag väldigt starkt att livet var över och jag försökte alltså att ta mitt liv. Ingen skulle någonsin älska mig igen och jag var dessutom inte värd att älskas. Allt blev extremt snurrigt i mitt huvud och jag började få psykoser. Sättet relationen tog slut på krossade mig totalt och jag gjorde allt jag kunde för att försöka hålla henne kvar i mitt liv, på sätt som kan uppfattas som manipulativa. Vi sågs ungefär 10 månader efter första gången hon gjorde slut med mig, och det var först efter det slutliga uppbrottet som självmordsförsöket ägde rum. De där 10 månaderna var extremt ansträngande och jag var helt tömt i jakten på hennes bekräftelse. Nu kan man ju undra vad det var hon hade gjort för hemskt. Hon hade kysst en annan kille som hon blivit kär i, vilket ju nu i backspegeln känns som en struntgrej, men för mig just då var det som att hon hade begått den värsta formen av otrohet.

Just ett starkt bekräftelsebehov från den jag är tillsammans med, men även när det gäller min förmåga som konstnär eller mitt arbete är en stor drivkraft som samtidigt skapar väldigt mycket osäkerhet och ångest. Jag kan tycka att jag gör bra saker men de stunderna är snabbt över i förhållande till hur länge jag har ångest och känner mig värdelös kring exakt samma sak jag gjort.

Med min andra flickvän så gick förhållandet rätt bra, men jag lyckades aldrig släppa separationen från min första flickvän, fast hon och jag inte hade någon som helst kontakt. Den gamla relationen var som ett spöke i min hjärna och jag hade svårt att tänka på något annat innan jag skulle somna på kvällen. Allt ältades om och om igen och jag försökte lista ut vad jag hade gjort för fel i relationen och analyserade sönder allt. Under den här tiden gick jag i terapi och gick på flera olika ångestdämpande mediciner, men det fungerade så där. Jag började bli mer och mer rädd för att flickvän nummer två också skulle lämna mig och efter två år när vi satt och kollade på TV i vår lägenhet så blev jag tvungen att göra slut för jag hade börjat tänka på hela förhållandet som rysk roulette och när som helst så skulle kulan gå av mot min tinning och hon skulle lämna mig.
Efter det uppstod den en jävla massa kaos där jag försökte få henne tillbaka och jag försökte återskapa de där tio månaderna jag hade med flickvän nummer ett då vi fortfarande träffades fast vi inte var ihop. Som tur var så var flickvän nummer två äldre och visare och råkade dessutom träffa på en riktigt fin kille, så jag kunde inte komma åt henne på samma sätt, även fast jag försökte.

Flickvän nummer tre var det rätt mycket strul redan från starten. Relationen var väldigt lös och hade i självförsvar stängt av mig så att hon inte skulle kunna komma mig nära. Relationen var väldigt intensiv i några månader då vi i princip umgicks dygnet runt för att sen plötsligt bara upphöra då hon flyttade utomlands. Vi träffades något år senare tillsammans med ett gäng vänner och jag försökte få ihop det med henne igen, men ja … jag åkte på en rejäl utskällning för att jag försökte med samma gamla bullshit igen.
Just det avslutet tog inte så hårt på mig för jag hade som strategi två, förutom att stänga henne ute känslomässigt, även sett till att ha träffat en annan tjej parallellt just in case hon skulle ha varit otrogen.

I relation två så gjorde jag alltså slut för att skydda mig själv från att bli övergiven, och i relation tre stötte jag undan flickvännen så hon gjorde slut med mig, men jag kände att jag hade styrt henne till att göra det.

När flickvän nummer fyra dök upp så började jag kunna släppa flickvän nummer ett. Då hade det gått ungefär sex år sedan relationen upphört. Den här nya relationen var den värsta för det var väldigt svårt för mig att få den bekräftelsen jag kände att jag behövde från henne. Hon pratade ofta om att hon tyckte att vi borde ha en öppen relation där vi träffade andra också. För mig var det här en katastrof. Jag gick inte med på det, men i hemlighet började jag vara otrogen just ifall det skulle visa sig att hon i hemlighet skulle vara otrogen mot mig. Ja, vet, det här är ju hyckleri, men gissa vad! Att ha borderline gör en inte alltid till en rationell människa som fattar de bästa besluten, men med det sagt så har jag alltid försökt göra mitt bästa, även fast jag har en tendens att fucka upp just romantiska relationer. Det är som att jag i huvudet förstår att jag gör fel och att jag kan se konsekvenserna av agerandet på förhand, men jag kan inte stå emot impulserna och tankarna som börjar snurra. Det är som att ha akut diarré, man vet att det är olämpligt att bajsa ner sig när man sitter på bussen men kroppen kommer ända göra det åt en.
Det är väldigt svårt att förklara för andra att det inte bara är att skärpa till sig.
Under den här relationen började det brinna rätt rejält i mitt huvud. Jag hade fått för mig att inte gå i terapi och att inte ta mina mediciner för jag tyckte att jag var redo att klara mig själv, men oh boy oh boy vad jag hade fel.
När vi var på fester tillsammans så ville hon inte ha med mig att göra. Hennes förklaring var att vi ses ju ändå och nu på festen så är det en massa andra människor hon hellre vill vara med eftersom hon träffar dem mer sällan. Så jag brukade sitta och sura i nåt hörn och efteråt så utbröt alltid helt vansinniga gräl där jag var helt urspårad. Jag vidhåller dock att är man tillsammans så kan man åtminstone ge varandra nån form av bekräftelse när man är på fest tillsammans. Den här situationen eskalerade rätt snabbt till att jag var arg och irriterad flera dagar innan vi skulle på fester tillsammans. En gång var hon bjuden på en fest och jag undrade om jag skulle få komma med och då sa hon att jag skulle ta och ringa och fråga själv för hon kunde inte göra det åt mig eftersom vi var två olika personer. Så jag ringde och det hela blev väldigt märkligt eftersom normen är att man frågar ifall ens partner får komma med. Jag är än idag rätt generad över den upplevelsen och känner att jag blir sur igen. KUL!

I alla fall. Allt gick åt helvetet i den relationen och man skulle säkert kunna skriva två böcker om den, men vad som hände var att jag lyckades återupprätta samma situation som jag hade med flickvän nummer ett efter att det tog slut. Jag och flickvän nummer fyra började umgås i ungefär tio månader efter att hon hade gjort slut med mig. Allt kändes som att det var på hennes villkor när det gällde när vi kunde träffas, men jag var nog väldigt drivande där hela tiden. Vi sågs kanske två gånger i veckan och jag såg till att träffa andra tjejer via internetdejtingsajter de övriga dagarna, dels IRL eller via ett väldigt intensivt chattande där jag övervälde dem med komplimanger och roliga konversationen för att sen helt plötsligt blocka dem och försvinna ur deras liv fort som fan.

Innan flickvän nummer fyra så träffade jag en tjej i några månader som jag sen impulsivt frågade om hon ville bli min flickvän, men hon sa att det var för tidigt och att hon ville ta det lugnt framåt. Jag klarade inte av att hantera det så jag sa att jag aldrig mer ville träffa henne och raderade hennes telefonnummer.

Rädslan för att bli övergiven eller dissad har också medfört att jag har väldigt svårt för att be andra människor om hjälp, fast jag kanske skulle behöva det. Det positiva med det enligt mig är att jag pushat mig själv framåt mycket av egen maskin. Jag har haft väldigt svårt att be mina föräldrar om pengar, fast jag varit i ekonomiska situationer då jag knappt haft råd med hyran för rum jag hyrt.

I alla fall, jag hade bränt alla broar och eldat upp Stockholm efter flickvän nummer fyra. Det var dags att överge demonernas stad och jag flydde till Malmö.

I början så körde jag på i samma gamla spår med intensiva relationer med tjejer som snabbt avslutades.
Sen blev jag så extremt less på allt och mig själv i synnerhet. Jag var 30 år och min pappa hade precis dött och jag hade flyttat till en stad där jag egentligen inte kände nån. Jag hade fått mitt drömjobb och det var som att jag lyckades övertala mig själv att jag var tvungen att ta mig ur mitt destruktiva beteende gällande relationer och tvinga mig själv till att lita på nästa person jag blir tillsammans med.

Jag kände att jag var skyldig mig själv det. Jag var skyldig henne det. Jag ville inte ge henne samma kaos som jag gett de tidigare kärlekarna. Jag kände också att det här kanske var ett sätt för mig att betala av för gamla synder.

Och efter alla dessa år vet jag också av erfarenhet att jag måste våga släppa in folk för de gamla strategierna var värdelösa. Det är inte bättre att stå där i farstun när ens tjej gör slut med en och säga, jaha, men jag har knullat andra tjejer hela tiden, utan det är bättre att stå där och veta att man faktiskt försökte så gott man kunde även om det för mig är sjukligt svårt.

När det gäller just borderline så är det vanligt att man växer ifrån det. Det är ovanligt att folk över 40 har det och i år fyller jag 38. Jag har fortfarande kvar en del av de symtomen som listades i början och mer om dem i nästa inlägg, men som det är just nu tänker jag nästan aldrig på att min fru skulle överge mig. Jag har lyckats övertala mig själv att lita på henne till hundra procent. Men de första åren var jag superrädd för att hon skulle lämna mig.