Jag klarade huvudstoryn här om dan och är uppe i 85,3 %, så jag anser mig vara rätt klar med spelet. Här kommer mina tankar, och läs dem inte om du inte vill bli SPOILAD!!!

SPOILERVARNING således! JA SPOILERVARNING!!!

Jag älskade verkligen det första Red Dead Redemption och spelade det 2011 och spelade om början av det för några år sen bara för att lalla runt och jaga djur, men ärligt talat så kom jag inte ihåg så mycket av storyn.
Jag var inte särskilt intresserad av RDR2 efter att ha sett första trailern, men bestämde mig för att inte kolla på några mer trailers eller spekulationsvideos för jag ville inte SPOILA min spelupplevelse.
Nu är jag man ju automatiskt SPOILAD om man spelat förra spelet, för i det spelet utspelar sig efter RDR2 och i det spelet existerar in Arthur Morgan som man spelar som i RDR2, och dessutom dör ju John Marston (som man spelar i RDR) i föregångaren. Det gjorde att jag var rätt säker på att Arthur skulle dö i det nya spelet och att man skulle få spela som John i slutet, och så blev det (detta fattade väl alla, så jag säger inte att jag var ovanligt smart).

I början av spelet så trodde jag att Rockstar hade fuckat upp John. Han såg inte ut som jag tyckte att han skulle se ut. Han var aningen mer plufsig, hade fula kläder och var lite annorlunda som person, men genom spelet utvecklas han och efter Arthur’s död hittar han snart fram till den John vi alla älskar från första spelet och det är väldigt tillfredsställande när det sker (plus: vem älskar inte att mjölka kor för att få komma till den förvandlingen …).

Spelet är sjukt långt, och ibland är det störigt med alla långsamma animationer, hur lång tid det tar att skära bort pälsen på djur man jagat och att det är som att gå i marmelad när man är i sitt läger, men jag vande mig rätt snabbt.
Några frustrerande grejer är att man bara kan välja vilka gevär man ska ha när man är i närheten eller på sin häst, så startar ett uppdrag utan att du har tillgång till din häst så händer det att du inte får med dig något gevär eller ditt favoritvapen. Jag anpassade mig till detta och såg alltid till att ha valt vapen redan innan jag gick fram till en person som triggade ett uppdrag och många gånger funkade det, men om jag sen dog under uppdraget och började från en check point så hände det att mina vapen bytts ut …

Överlag så har man inte så stor kontroll över spelet, utan det är mer som en interaktiv film. Jag tänkte ofta på Heavy Rain, när jag spelade. Man klickar på förvalda knappar som spelet säger att man ska trycka på, och skjuter på det spelet vill att man ska skjuta på.
Ofta är det två till tre uppdrag att välja mellan samtidigt och de är representerade av en person. Säg att en är Sadie som är en av mina favoriter, men väljer jag henne så kommer kanske nån annan person och så är det den personen jag ska utföra uppdraget med. Det ger en känslan av att bli lite lurad i sina val.

Även om spelet är långt, så är det många storylines som inte är så långa. Jag kan ta Romeo och Julia-storyn som förvisso är rätt ointressant, men den är ett exempel på att vi introduceras för personer med problem som vi ska hjälpa dem med, men det är rätt snabbt avklarat över två-tre uppdrag, så man hinner inte fästa sig så mycket vid dem innan man ska vidare på nästa grej.

En annan sak som känns jobbigt för mig som är Fallout-fan är hur kasst lootandet är. Jag älskar att loota.
I RDR2 finns det uppdrag där man dödar runt 20 pers och alla har klockor och grejer på sig som man i teorin kan sno från deras döda kroppar och sen sälja. Säg att jag får ihop ett värde på 10 dollar per lik, då är det 200 dollar, vilket är rätt mycket pengar i det här spelet (jag var konstant pank för jag gillar att köpa kläder till Arthur och fylla på med ammo hela tiden), MEN istället för att få loota så klipper spelet till en cutscene och så har man automatiskt ridit bort från scenen och när man lyckas ta sig tillbaka har liken försvunnit.

Ytterligare en sak som är störig är när man är djupt inne i en snabb galopp på sin häst och så ska man runt ett hörn och så har en NPC spawnat där så man råkar rida rakt in i vederbörande och hen dör och så är man plötsligt efterlyst för mord. Extra irriterande är detta om man dödat ett djur och plockat dens perfekta päls för att pimpa sitt läger, men pälsen föll av pga krocken och så kommer nån annan NPC som blev vittne till OLYCKAN (som klassas som mord) och börjar skjuta på en. Jag vill för fan bara ge den där pälsen till Pearson. Varje gång jag var i Saint Denis hoppade jag av min häst för att gå genom stan. Annars var det garanterat att man skulle råka rida in i nån och bli nerskjuten av snuten. Så dog min första häst, Belle. Snuten dödade den och mig efter att min häst råkat knuffa en förbipasserande.
Just då hade jag bara råd med en rätt seg häst som jag döpte till Elsa och att rida fram på henne i snigelfart gjorde ju inte Belles död mindre sorglig …

Men med det sagt, så är det så otroligt intressant hur det här spelet är lite av en motsatts till hur GTA brukar vara. Där når man mer och mer framgång, och så är RDR2 till en början, men sen börjar allt gå åt skogen. När gänget har lägret utanför den där obehagliga grottan i Sista Färden-området är det ju riktigt jobbigt emotionellt. Jag kan inte säga att jag hade kul när jag spelade det kapitlet, men det var hela tiden intressant och det kändes som att jag var med om något unikt för ett spel som nog många tror är något annat (”Har du hört att man kan mörda folk i RDR2! SJUKT!”).
När Arthur’s häst som jag hade döpt till Ariel efter Den Lilla sjöjungfrun dog och han tackade den för allt så är det en så smart payoff på allt ens grinande på att få den där hästen att bli så bra som möjligt. Lite som i Minecraft när man har 20 diamanter på sig och man ramlar ner i lava och alla diamanterna förstörs, som man lagt en massa timmar på att hacka fram.

Miljöerna i spelet är otroligt vackra, nästan alla figurer som är med känns trovärdiga, djuren är fantastiska. När man är inne i byggnader så är detaljrikedomen enorm, och det är sällan jag kände att jag hade sett prylarna förut när jag gick in i ett hus. Så är det ju i Fallout-spelen. Man ba, ”Ah, den här personen har samma sugpropp som alla andra i sitt hem”.

Epilogerna är för långa, tycker jag. Och jag slås av samma tomhet som jag alltid gör i den här typen av open world-spel är avklarade och det är att världen utan sina uppdrag plötsligt känns fejk och plastig. I RDR2 är denna tomhet ännu starkare eftersom man får tillgång till en upphottad version av världen från RDR, men utan nånting att egentligen göra där. Jag red runt bara för att kolla genom allt, men det kändes mer som en plikt än ett nöje. Kanske kommer jag återvända för att fiska lite …

Jaha, men nu orkar jag inte skriva mer om detta.
Red Dead Redemption 2 är ändå det bästa spelet jag spelat. Det var över mina förväntningar. Jag kan inte ens förstå att så många människor som varit inblandade i att skapa detta lyckats skapa något som känns väldigt personligt och intimt. Bara en sån sak att jag känner sorg och saknade efter Arthur är ju nåt spel inte brukar lyckas med i vanliga fall.

Red Dead Redemption får 95 solar av 100 möjliga.