Vilken sexig rubrik va, men jag vill också ha min del av alla klick just nu.

Nä, men i Till alla jag legat med som du kan läsa gratis, men lite lätt omständigt här till höger på sajten, så är det med en serie om en femtonåring, som jag skrev när jag var 21. Den är alltså helt påhittad och det som skildras har inte hänt i verkligheten.
Och många undrar nu varför det finns de som gör den typ av låtar som Mr Cool gjorde 2015 (Knulla barn för att vara mer specifik, reds anm) och det har jag inte hela svaret på, men jag vet varför jag gjorde serien som jag gjorde.

Det var inte för att jag som 21åring hade haft sex med en femtonåring. Jag hade bara haft sex med två personer och båda hade varit över 25 när det hände (den ena gången räknas nog inte ens för jag kom innan jag fick av mig byxorna).

Jag gjorde serien som en homage, som jag hade hävdat då men som jag nu kan vara öppen med att det så klart var en ren rip off på Mats Jonssons serie ”Jag var ihop med en tonåring” (ur ”Hey Princess”). Hela den boken hade gjort ett stort intryck på mig och den är väl forfarande en av de bästa serieromanerna från den tiden i vårt anrika land.

Så. Jag satt på konstskola och ville vara lika ball som Mats och alla andra coola herrar som var med i serietidningen Mega Pyton på den tiden. Simon Gärdenfors var en annan av mina förebilder, som även var med och pratsjöng på Mr Cool-låten.

Men eftersom tjejen i Mats serie var 17 år ville jag vara värre, så då gjorde jag så att tjejen i min serie var 15 år istället. Självklart var tjejen i min serie också en indie-tjej, men jag ville även där toppa och gjorde henne till en klassisk panda. Precis som i Mats serie så ljuger hon om sin ålder, och hela serien bygger upp mot punchlinen, ”Helvete, är jag pedofil nu också?”. Vilket jag tyckte var väldigt roligt att skriva, eftersom den repliken satiriserar de mer slappa tillrättalagda punchlines man kan läsa i mainstreamserier.

Här finns det lite olika skolor bland de som inte förstår sig på kreativa människor.
1. ”Varför gör man en serie om detta, när det inte ens hänt på riktigt? Det är ju en sjuk fantasi.”
Sån kritik blir inte bara jag utsatt för utan även han gubben som skrivit incestscenerna i A Song of Ice and Fire-böckerna (Game of Thrones, idioter).

Svar: I mitt fall handlar det om att jag hade ett gäng serieskapare som jag såg upp till och som jag ville vara som. Jag tyckte att deras serier var bra, roliga, lättlästa och spännande. Både Mats och Simons serier var med och omvände hela min syn på hur man kan göra serier. Innan trodde jag att man bara fick göra serier som Marvel, Tintin, Kalle Anka etc. Alltså bra serier i sig, men som inte visade naket, svordomar (Tintin har väl svordomar??? Eh nej…) eller blod som var rött. Jag hade en liknande upplevelse när jag såg Egon Schieles konst för första gången, ”Helvete, kan man göra så här?!”.

2. Okej, nu glömde jag bort vad den andra skolan var, men det finns också en tendens i dessa social missförstånds-tiderna att missförstå saker med flit. Kanske för att mycket tas ur sina sammanhang. Har man inte läst Mega Pyton eller Galago under slutet av 90-talet och början av 00-talet kan det bli svårt att se kontexten som jag som serieskapare verkade i när jag skrev min första bok.

Komedi kan vara väldigt många olika saker. Ju äldre jag blir tycker jag att Fingal Olsson blir roligare, medan den 21åriga versionen av jag hade tyckt att jag var världens tönt.
Det finns de som fortfarande lyckas att provocera på ett kul sätt. Jimmy Carr som finns på Netflix tycker jag lyckas, även om jag personligen tycker att han är rätt tråkig, lite som Aron Flam så kör han med för mycket distans (men många tycker att de är roliga och det respekterar jag i princip. Jag gillar komiker som håller på att bajsa på sig av scenskräck).
Ricky Gervais har ju helt tappat det på den fronten, och det känns mest patetiskt när han försöker gå över gränsen mot Caitlyn Jenner. Han känns bara som en mobbare i det fallet. Men han har ett kul skämt i nån av hans tidigare shower där han berättar om hur han hjälper en gammal tant, och sen är det konstpaus och han följer upp med, ”and then I raped her”. Våldtäkt och pedofili är både fel och stora tabun, och det är det som gör att det går att göra väldigt roliga skämt på den tematiken. Precis som det för barn är kul att skämta om bajs. Sen tycker inte alla att det är kul eller ens smakfullt.

En annan sak som jag tänkt på är vad det är som gör att exempelvis Mr Cool kan göra den här typen av låtar och jag tycker att det inte är en skandal, medan säg att en oupplyst (typ såna män som gillar fotboll) person skulle göra en låt på samma tema så skulle jag förmodligen tycka att personen var vidrig (fotnot: jag har inte ens orkat lyssna på hela Knulla barn-låten för jag gillar inte den typen av infantil humor, plus att svensk rap för mig alltid låter som Markoolio eller Just D, vilket jag är för fin för att palla att lyssna på).

Jag har inget svar på skillnaden.

Skulle jag då göra en sån här serie igen, nu när jag är 37 år gammal?
Nä, det skulle jag inte. Jag har utvecklats och mognat, och kanske blivit tråkigare. Jag tycker inte så mycket om att provocera längre. När jag var yngre var det toppenkul. Jag kände att jag var en punk. Att jag stod på barrikaderna och ritade sånt som man inte får rita i väldigt många andra länder på vår planet. Att jag skyddade grundlagen etc. Okej, jag var mest ute efter ett gäng slappa garv. Och det där är ju en annan sak som folk som inte förstår sig på komiker nog grunnar rätt mycket på, alltså varför finns det människor som går igång på att få andra människor att skratta? Och varför är det beredda att gå över en massa gränser för att lyckas med det?

Det är ju rätt sjukt.

Men samtidigt påminner det väl om samma psykologiska mekanismer som gör att det här med likes i social media är så beroendeframkallande. Man får skratten. Man känner sig som kingen. Man får likes:en. Man känner sig som kingen. Kanske var de inte älskade av sina föräldrar när de var barn och nu söker de bekräftelse i de mest grumliga vatten (dvs folk som gillar comedy).

Samtidigt är jag själv ganska ointresserad av feedback från läsare, eller konceptet att ens ha läsare. Jag har alltid drivits dels av lusten att skapa (och att den lusten i själv rättfärdigare mitt skapande) och tillfredsställelsen av att se mina saker publicerade. Precis som jag gillar att sitta och titta på en målning jag gjort, så gillar jag att titta på mina tryckta böcker, eller tryckta tidningsillustrationer. Att ha uträttat något som har blivit klart. Folk som gör musik känner säkert liknande.

(en spinn off-tanke kring det här är också vad ska kommersiella aktörer som Spotify, Facebook, Instagram, Twitter, Youtube mfl egentligen tillåta? De har möjlighet att kontrollera vår kultur rätt hårt med sina plattformar på kapitalistiska grunder, alltså: märker de att de förlorar pengar på att ha med en viss typ av content så är de mer benägna att förbjuda den, eller att de kör med nån form av corporate moralism. Exempelvis får inte Stina Wollter visa tuttarna på Instagram vilket hon kämpar för att få göra, medan det finns rena porrkonton som får vara kvar som lägger upp väldigt objektifierande bilder på halvnakna kvinnor. Stina är en kreativ person som också har en besläktat glöd inom sig att pressa mot gränserna, och på Instagram är ju gränsen ur svenskt konstperspektiv väldigt främmande. Nu säger jag inte att hon är samma typ av provokatör som Mr Cool, men jag tror att Mr Cool och liknande är med och håller gränserna så breda som möjligt vilket även gynnar andra kreativa personer som är mindre provokativa att få göra sina grejer, samtidigt som det finns en risk att om man får för långt så dras snåran åt hårdare för vad man får och inte får göra. De som försöker få igenom att de ska få visa sina tuttar på Insta verkar mest ha lyckats med att det nu är lättare för konstnärer som målat eller tecknat nakna kvinnor att få sina inlägg borttagna, alltså Rembrant hade Instagram förmodligen blockat om han hade varit verksam idag. Ej överdrift. Tycker jag att kvinnor själva ska få välja om de ska visa tuttarna på Insta eller ej?).

Vad känner jag då när jag läser serier av yngre serieskapare som blivit inspirerade av mina provocerande serier och gör liknande grejer?
Känner jag stolthet eller skam?
Nej, jag känner bara irritation och missunnsamhet för att de får fler skratt och likes än jag, fast de är mycket sämre serieskapare än jag.