I natt drömde jag att jag var Stålmannen, eller man får ju inte säga Stålmannen längre i detta landet av licensskäl, så jag drömde att jag var Superman.

Istället för att flyga och skjuta sönder grejer med laser från mina ögon, eller kolla på varje persons nakna kropp med min röntgensyn, använde jag tillfället till att springa väldigt fort och stolt runt i det löpspår vi var tvungna att jogga i på gympan när jag växte upp i Vårby Gård.  Man springer i princip runt dalen, med Vårbyskolan som startpunkt. Vilken triumf det var att utan att bli andfådd eller trött bara gränslöst kuta. Vinden i min mantel. Förbipasserandes beundran.
”Den där jäveln kan verkligen springa, han”.

Jag var en av de som kom sist när vi sprang i skolan. Kombinationen av ointresse och dålig kondition gör en inte till någon större atlet. Den enda aktiviteten jag gillade på gympan var badminton för det gjorde inte ont att få den där fjädergrejen på sig och man kunde i princip stå still (vill inte göra nån som brinner för badminton förbannad, jag jämför inte min insatts med er som verkligen hoppar runt när ni spelar denna anrika sport … Jag uttalar förresten badminton ”bad-ming-ton”. Okej, känner inte att jag gör mitt case starkare hos er utövare …)

Min första flickvän var också en av de som var sist i joggingspåret och det var så vi fann varandra. Hon var min Lana Lang, fast med dålig kondition.

Men min nuvarande kärlek är min Lois Lane. Och hon älskar träning!