Enkel tumregel: Man ska inte skratta åt sitt barn. Särskilt inte när barnet misslyckas med något, är ledset eller gjort bort sig.

Men det är lättare sagt än gjort när man är förälder, för barn är väldigt gulliga.

Igår vabbade jag och drog runt barnet i en pulka. Det var plusgrader så snön var mer som slush med väldigt mycket motstånd i. Jag blev rätt svettig av motionen, så jag tänkte att ”let’s mix it up”. Låt barnet dra mig.

Jag satte mig i pulkan och inser direkt att det kommer vara omöjligt för barnet att rucka på pulkan ens en halv millimeter för jag sitter jammed i snön.

Barnet tar tag i snöret till pulkan och tar sats för att springa iväg med mig i pulkan och naturligtvis ramlar han omkull direkt eftersom pulkan i mig satt fast. Jag börjar genast asgarva åt det hela. Barnet tittar surt på mig. Jag gömmer mitt ansikte i jackärmen, så som man gör när man hostar, för att fortsätta garva. Jag kan inte sluta. Jag är inte en perfekt pappa i situationen. Men samtidigt så tänker jag, ”Jag är i alla fall inte full”. Jag är ingen frånvarande missbrukarpappa. Okej, lite full var jag eftersom klockan var 08:30 på förmiddagen, men ändå.