I ett tidigare liv älskade jag någon som lämnade mig, men trots att hon var den som gjorde slut så kunde hon fortfarande ringa och kalla på mig. Som en hund.
Jag var väldigt förälskad så varje gång hon sms:ade om att ses blev det alltid bråttom. Jag hade cirka en timmes pendeltid mellan oss. Ofta kunde hon hinna ändra sig medan jag fortfarande satt på tunnelbanan till henne. Hopp och stress samtidigt. Nånstans förstod jag att vi aldrig skulle hitta tillbaka till varandra efter alla svek. Vissa saker kunde vi inte förlåta varandra för.

Båda mådde dåligt av situationen, som pågick i nästan ett år efter att det hade tagit slut fram till att jag flyttade från Stockholm till Malmö. Då hade vi kliat sönder varandras sårskorpor i alldeles för många månader. Bakom oss hade vi lämnat lik. Döda kroppar och ett förhållande kört i botten. Jag hade levt från sms till sms, och visst, en stor del av ansvaret låg kanske hos mig att inte svara på dem, men kärleken är blind och stupid och kan med lätthet förgöra en.