Innehåller spoilers om man är dum i huvudet och inte fattade hela storyn när man såg trailern.

Passengers är en ”romantisk” science fiction-film från 2016 regisserad av Morten Tyldum. I huvudrollerna ser vi Jennifer Lawrence och Chris Pratt, och det är i princip bara de som är med i hela filmen, förutom en snubbe som spelar en robotbartender.

Konceptet för filmen är kul. Två snygga personer vaknar 90 år för tidigt ur sin långtidssömn på ett rymdskepp som ska färdas till en ny planet. De 5000 andra passagerarna plus besättning ligger fortfarande och sover och de kommer inte på nåt sätt att somna om. De kommer alltså att hinna bli gamla och dö innan de kommer fram till sin destionation. Av nån anledning åldras man inte när man är nedsövd. Hår växer inte och man går varken ner eller upp i vikt.

Jag gillar i princip all science fiction som utspelar sig i rymden och på rymdskepp. Den här rullen är lite som en version av Titanic in space, men manuset och dialogen är lövtunn. Jag köper ändå deras kärleksrelation, men önskar att man hade gjort mer med den. Typ jag hade velat se en Woody Allen-rulle i rymden (inte av Allen men där folk går omkring och har roliga och smarta dialoger). Sen är det svårt att gå med på att rymdskeppet går sönder på sätten den går sönder på och att den går att laga på sättet den lagas på. Överlag är skeppet otroligt opraktiskt och tråkigt designat. Sovkapslarna som passagerarna är nedsövda i för att resan till deras nya hemplanet tar 120 år är utplacerade över väldigt stora ytor. Det hade i verkligheten varit med ekonomiskt att packa dem tätt ihop, som i ett japanskt kapselhotell. Skeppet ser ut som nåt konstigt stort futuristiskt armband, men å andra sidan gillar jag mest rymdskepp som ser ut som det i Alien, eller varför inte Red Dwarf.

Filmen slutar rätt fint, om det inte vore för att den direkt går över till att spela en fruktansvärd amerikansk radiorocklåt som dödar allt.

Mikael Sol ger Passengers 2 solar av 5.