Manlighet. Smakar på ordet. Man lig het. Het som eld. Elden som är liv. Utan den ingen män sklig het.
Jag behärskar elden och jag är genom den en man. En livgivare.

Okej okej, nu lugnar vi ner oss några kilometer, va! Grejen är att där vi bor nu så har vi nån form av braskamin som är rätt krånglig att få att fungera om man inte vet om att det är en ventil man måste öppna så att det kommer in syre… Syre ger elden liv. I alla fall, när jag väl fattade att jag skulle ratta på den där ratten till ventilen så började det äntligen att brinna. Yay etc.
Min sambo frågade om jag kände mig manlig som lyckades med detta, men jag har aldrig någonsin känt mig manlig. Det är en känsla liksom rädsla som jag verkar vara oförmögen att känna. Däremot kände jag fascination inför elden. Lågorna som dansar. Värmen och ljuset. Att den fortfarande tilltalar mig, en människa med smartphone år 2018, precis som den en gång i tiden tilltalade stenåldersmänniskan trots att hen hade en sten att kolla på.