Det finns en story om när jag var i Hong Kong och råkade bajsa på mig. Den är rolig, men även vacker för den handlar om the power of vänskap.

Men cirka 50 % av de jag berättat storyn för har känt sig äcklade, så låt mig skriva om nåt helt annat.

Den senaste tiden har jag känt mig ganska nostalgisk när det gäller den svenska alternativa seriescenen under början av 00-talet. På den tiden då serietecknarna i min ålder fortfarande var unga och vackra. När vi hade en hel del naiva drömmar om vad som var möjligt, och också då vi hade tid att göra en massa serier för vi inte satt klistrade framför social media eller hade barn och heltidsjobb som åt upp vår tid. Inget fel med de här grejerna, men vi hade mer tid och ork.

För mig var den en väldigt spännande period. Jag var runt 20 år gammal och började äntligen träffa andra serietecknare, något jag hade drömt om sen jag gick på dagis. Alla var coola. Även töntarna. Vi var så klart alla töntar, men även bland oss töntar finns det hierarkier när det gäller coolhet. För mig var killarna som var med i Mega Pyton under Mats Jonssons redaktörskap de absolut coolaste. Vi snackar coola töntar som Daniel Ahlgren, Simon Gärdenfors, Marcus Ivarsson och Don Rosa. Okej, Don Rosa var aldrig med i Mega Pyton, vad jag vet. Och jag träffade honom först 2011, eller om det var 2012. Men vi är mer eller mindre bästa kompisar. Ja, alltså vi har ätit middag ihop några gånger för jag jobbar på förlaget som ger ut hans serier, så vi känner ju inte varandra, men han kanske kommer ihåg mitt namn om nån påminner honom.

Åter till saken. Jag har alltså känt mig nostalgisk. Typ seriefestivalen i Stockholm 2005 peakade hela den där perioden för mig i och med releasefesten för Liv Strömquists och Jan Bieleckis mjukpoor-serieroman ”Drift” som jag bara var på i cirka 15 minuter för det gick inte att komma in för det var för mycket folk i lokalen.

Men alla mina seriedrömmar har jag lyckats uppfylla. Jag har gjort två serieböcker. Jag ville bara göra en. Jag jobbar som serieredaktör och kan leva ett drägligt liv på den lönen, även om det är kämpigt då och då, och jag har nästan 400 följare på Instagram. Jag har inget mer att bevisa eller drömma om.

Så förra veckan åkte jag till seriefestivalen i Angouleme, Frankrike. En av världens största seriefestivaler. I princip allt är på franska så jag fattade ingenting, men det var ändå en sån energiboost när det gäller mitt intresse för den här, i Sverige, väldigt smala branschen. I Frankrike är inte töntarna som gillar serier töntar, utan vanligt folk. Samma som man i Göteborg skulle se besöka bokmässan. Folk i alla åldrar, men mest vuxna, som står i långa signeringsköer och trängs i utställningslokaler med serier hängande på väggarna som om de vore konst på riktigt (vilket serier alltså är i Frankrike, men å andra sidan äter de en massa socker till frukost, så kanske är de kvar i ett kollektivt barnstadie #rasismmotfrankrikerier).

Sen missade vi flyget hem på grund av att tåget vi åkte med hade tekniska problem i en evighet, men det är en annan story för en annan gång. ”Vår natt i Paris på Ibis budgethotell vid flygplatsen i Orly” heter den.