Min son fyller två år om nån vecka. De här två åren har varit de bästa i mitt liv och jag ser fram emot att få leva med honom i flera år framöver. Han är min största kärlek och det är en befrielse att få landa i den kärleken varje dag. Att sitta på jobbet och längta.

När jag går av Pågatåget efter arbetsdagen känns det som att jag är på väg till julafton för att jag ska äntligen få träffa honom igen och det gör att mina steg blir snabbare och mitt ansikte tas över av ett leende.

Att vara med ett litet barn är att få befinna sig i nuet. Allt är just nu med honom. Jag är i vanliga fall en person som gärna ältar det förflutna eller planerar det framtida. Med honom får jag tillåtelse att vara mer flexibel. Okej, vi hann inte med tåget för att vi hittade en nyckelpiga på vägen till stationen. Vi får ta nästa tåg.

Ibland måste jag så klart rycka upp honom från nyckelpigor och myror för att vi har tider som måste passas och det tycker varken han eller jag om. Då blir nuet väldigt påtagligt. Vill inte. Vill inte nu. Jag försöker lugnt förklara konceptet om ”sen”. Sen kommer det bli roligt igen, men just nu är det ledsamt för vi kan inte vara kvar i stunden vi just var i. Men ”sen” kommer senare när han blir äldre.
Jag tänker så klart på den tiden. Hur kommer han att vara när han är 5? 15? 25? 35? Och så vidare.
Och det förflutna.
När han var så där liten att han fick plats i handfatet. Hans första leende. Etsat i mitt inre.
Nuet. Han ligger och sover. Förut gillade jag de här timmarna om kvällen då vi fick tid för annat. Nu sitter jag bara här och längtar till i morgon.

rockring