Hej bloggen!

Idag tänkte jag spåna lite kring hur jag skriver seriemanus. Jag har nyligen skrivit två nya som är på 22 sidor vardera och jag ska här gå genom min metod.

Först så behövs det ett koncept eller en premiss för storyn. Vad vill jag berätta om?

När jag kommit på det använder jag mig av vanlig västerländsk dramaturgi som ser ut så här:

1. Anslag = Förväntningar väcks, huvudkonflikt anas, framåtrörelsen inleds.

2. Presentation = Fakta kring huvudkonflikten, sammanhangen kring huvudpersoner.

3. Vändning 1 = Nånting händer som tvingar huvudpersonen att agera.

4. Fördjupning = Huvudpersoner och eventuella antagonister presenteras mer ingående (drivkrafter, svaga/starka sidor) konfliktens bakgrund utvecklas, sympati/avsky väcks.

5. Vändning 2 (point of no return) = Här finns det ingen återvändo, utan konflikten måste hanteras.

6. Upptrappning 1 = Tempot ökar, konflikter trappas upp.

7. Upptrappning 2

8. Upptrappning 3

9. Klimax = Konflikten/konflikterna avgörs, det utlovade anslaget infrias, presentationen och fördjupningen bekräftas, upptrappningen når sin kulmen.

10. Avtoning/Avrundning = Lugnet efter stormen, publiken får ta del av huvudpersonernas känslor – sorg eller triumf, ev. sidokonflikter reds ut, personliga relationer reds ut eller bryts.

Jag lägger upp en mall där sidorna är indelade efter de här punkterna.
Sidan 1 ägnas åt anslaget, ofta en större bild följd av två mindre under. Det ger mig 21 sidor över, och de delas in i tre delar, det vill säga början, mitten och slutet (anslaget ingår så klart i början), så sid 1-8 är början, 9-15 är mitten och 16-22 är slutet.

Jag skriver nästan alltid 6 rutor per sida, så varje sida är indelad efter det. Sista rutan på alla sidor, förutom den sista sidan, ska innehålla vad jag kallar för en ”bladvändare”. Det kan röra sig om att nån ställer en fråga, eller att det händer något utanför rutan, eller nåt oväntat/cliffhanger. Första rutan på varje sida, utan den första sidan, svarar sen på föregåendes sista ruta. På så vis har vi löst två av rutorna på sidan, nästan som i ett sudoku. Efter det kan man lägga in saker däremellan som dels driver handlingen framåt, men som också ger djup åt personerna och relationerna i berättelsen. Jag vill alltid ha en framåtrörelse i det jag skriver.

Det här sättet att skriva på öppnar upp för att jag redan från början kan jobba med varje sida, lite som när man målar. När man målar jobbar man med hela duken och inte uppe i ena hörnet först (i alla fall om man är en konventionell målerikonstnär, vilket jag är). Fördelen är att jag kan skriva saker som händer senare i storyn och samtidigt skriva in planteringar för de händelserna tidigare i manuset.

Fotnot: Förklaringarna till de olika delarna av den dramaturgiska modellen är hämtade från Wikipedia.