Så kom då dagen då det var dags att titta på första avsnittet av TV-serieversionen av serien ”Preacher”. Denna milstolpe inom amerikansk populärkultur skapad av britterna Garth Ennis och Steve Dillon och som publicerades 1995-2000 på DC Comics underförlag Vertigo.

Som så många andra svenskar kom jag först i kontakt med Preacher i serietidningen Magnum Comics. Jag hade något år tidigare börjat köpa importerade amerikanska serier från Marvel och Image, framför allt Spawn.

En dag när jag var inne i seriebutiken Comics Heaven i Gamla Stan, Stockholm, så hörde jag killen som jobbade där snacka med butiksägaren Kåge om hur förträfflig Preacher var. Jag var bara 15 år när jag köpte mitt första nummer för ganska exakt 20 år sen, så jag hade bara barnbidraget att nyttja för inköp. Jag tror det låg på 640 kronor i månaden, och en amerikansk serietidning kostade ca 30 kronor. Jag la genast ifrån mig X-Men-tidningarna jag hade i handen och köpte så många nummer av Preacher jag hade råd med och som inte blivit publicerade i Magnum ännu. Och så där höll jag på. Lösnummer efter lösnummer.

Efter millenieskiftet då den nya vågen av serietidningsfilmer började rulla ut på biograferna med Spindelmannen, X-Men etc så var vi många som började hoppas på en filmatisering av Preacher. Inte för att nån trodde att det var möjligt eftersom en film inte skulle få plats med hela storyn, men detta var innan TV-serieversioner som The Walking Dead, Daredevil och Game of Thrones och hela den övriga uppryckningen av amerikanska TV-serier.

Sen kom filmatiseringen av Hellblaizer, som är en slags andlig förlaga till Preacher. Både upphovspersonerna jobbade med den titeln samtidigt. Filmen som fick namnet Constantine och hade universums bästa … obs ironi … ”skådespelare” Keanu Reeves i huvudrollen som John Constantine. En exorcist som röker och super och får lungcancer och är allmänt sjaskig. Ja, alltså i serien. I filmen var det inte mycket kvar av originalet, och detta faktum gjorde att jag började oroa mig för att nån jävel skulle göra en film av Preacher bara till namnet och sen fucka upp allt och hitta på en egen meningslös historia.

Tiden gick och det dök upp rykten om det ena projektet efter det andra som det aldrig blev något av.

Sen gick TV-kanalen AMC ut med att de skulle göra en TV-serie. ”AMC?”, tänkte jag.
Grejen med Preacher som var så revolutionerande för mig var övervåldet. I de superhjälteserier jag växte upp med fick man aldrig se blod. I Preacher sprätte det rött över sidorna. Man fick se när huvuden blev sönderskjutna och hjärnsubstansen flög och alla håll och kanter. Ett befriande övervåld efter alla år med Comics Code-godkända serier.

Och tuttar. Och snoppar. Så mycket naket hade jag aldrig sett i en amerikansk serie tidigare.

Och FUCK FUCK FUCK FUCK. Svordomar!

AMC som är en kabelkanal beroende av annonsörer har inte med naket eller svordomar. Så jag har alltid föreställt mig att HBO borde varit det bolag som skulle ha tagit sig an serien.

Våld är de däremot kända för, framför allt i The Walking dead och även en del i Breaking Bad.

Att dessutom Seth Rogen varit med och tagit fram TV-versionen, ja samma Seth Rogen som bara gör bajs i vanliga fall, gjorde mig väldig orolig. Hans humor är ingen jag delar.

Men som sagt så kom då dagen då jag tillslut fick se första avsnittet av den här rörlig bild-versionen av serien som för mig agerade brygga mellan de kommersiella serierna och de mer alternativa som sen fick mig att upptäcka Galago och svensk självbiografi som blev den genre jag själv kanske mest är känd för.

Och fy fan vad bra avsnittet var!!!!! FY FAN! FUCK FUCK FUCK!

Jag tycker att de verkar ha lyckats väldigt bra med castingen. Att Tulip spelas av en ickeblond, ickevit skådis (Ruth Negga), är säkert något redan fuckboys på nätet slitit sönder sina fedorahattar på grund av, och jag som hade problem med castingen av Deborah Ann Woll som Karen Page i Daredevil pga att hon inte är särskilt lik utseendemässigt, borde kanske haft mer problem med det här valet, men hon är ju så jädra bra. Vilken karisma. Vilken charm!

Joseph Gilgun som Cassidy! Förhandsbilderna övertygade inte mig, men så fort han började snacka, och när solglasögonen åkte på var verkligen Cassidy.

Dominic Cooper som min ungdomskärlek den direkt dålige prästen Jesse. Jo, men det kommer nog att funka. Även fast han har skägg och inte långt lockigt hår. Jag hade ju gärna sett Kit Harrington (Jon Snow i Game of Thrones). Mest för hans utseende förvisso. Cooper har nog mer trovärdighet när det gäller att vandra i Jesse skor.

De hade jobbat mycket med att få till en egen grafisk form också med kultfilms-känsla i inledningssekvensen som fungerade väldigt bra, och känsla för detaljer och ett grymt jobb av kostymavdelningen. Sydstatarna som dyker upp i gamla sydstatsuniformer från inbördeskriget. Så bra planterat och så bra utfört.

Jag ser verkligen fram emot att få följa med på trions äventyr i TV-serieformatet, även om den tar sig friheter med storyn.

Och när Tom Cruise dök upp så skrattade jag så mycket att jag slog mig hårt mot låret flera gånger.

Fem solar i betyg av fem möjliga.