Läste Daniel Suhonens recension i Flamman av Elin Grelsson Almestad andra roman ”Hundarna på huvudgatan” som man ändå kan kalla för en sågning. Jag har inte läst boken så jag kan inte uttala mig om den, men Suhonnen tog upp vikten av gestaltningen, och att Grelsson Almestad enligt honom brast i detta.

Vi lever i en digital samtid där man blir kallad geni om man skriver något snärtigt på Twitter, eller postar en meme på Instagram. Jag tänker allt oftare på berättelsen om Kejsarens nya kläder av HC Andersen. Vi omger oss av folk som inte vågar säga det uppenbara. Som sagt, jag har inte läst ”Hundarna på huvudgatan”, utan det är mest Suhonens recension som får mig att associera vidare. Dels kände jag lite så här, ”Oj, nu kommer han få skit för att han är taskig mot henne”, men samtidigt måste ju en kritiker våga säga vad hen tycker, även i en liten ankdamm där alla skribenter på något sätt har med varandra att göra.

Jag tänker även på hur bristande kritiken av den kulturyttring som ligger mig närmast hjärtat; serieromanen.
Allt för ofta när jag läser recensioner av serieromaner får jag känslan av att recensenten antingen är okunnig, eller ännu värre, en person som så gärna vill främja serieformen och därför skriver upp böcker som i jämförelse med övrig litteratur är amatörmässig. Svenska serieromaner har kört in i ett spår där ÄMNET är större än gestaltningen. Jag har också gjort mig skyldig till detta. Vi ser att det är lättare att få synas i media om vi har ett ämne som är intressant. En krok som journalister kan bita.
Allt för ofta resulterar detta i att våra verk inte får den kritik de förtjänar för ÄMNET överskuggar verket. I intervjuerna och artiklarna om våra verk är det ämnet som tar över.
Jag tycker inte att det nödvändigtvis är fel att använda sig av serieformen för att skapa uppmärksamhet kring ett viktigt ämne, men nånstans måste vi göra bättre serieromaner, och där gör kritikerna oss en björntjänst genom att dalta med oss kreatörer.

Det är inte som så att jag tycker att vi gör dåliga serier i Sverige, de flesta är helt okej. Kanske tre av fyra solar i betyg egentligen, men skrivs av nån märklig anledning upp på kultursidorna.

Häromdan var jag och såg på filmen Deadpool. Jag är egentligen totalt ointresserad av actionfilmer, särskild de som även är komedier, men eftersom Deadpool är sen seriefigur från början gick jag och såg den pliktskyldigt.
Trots den enorma grabbigheten i filmen skrattade jag högt flera gånger och den var underhållande rakt genom och jag slapp bli uttråkad. Den kändes fräsch och nyskapande.
Men sen när jag kom hem och tänkte på filmen så kunde jag inte undgå vad storyn egentligen var:
Snubbe blir dödligt sjuk. Blir botad på ett sätt som även ger honom superkrafter. Skurken kidnappar hans tjej som han måste rädda, vilket han gör. The end.
Enklaste storyn ever. Prinsen räddar prinsessan.
MEN här är det ju gestaltningen som räddar hela filmen. Vi har alla läst och hört den här berättelsen ända sen vi var barn, men tack vara hur filmen gestaltas glömmer vi det för en stund.